Med stor ödmjukhet lämnar jag i från mig mitt andra inlägg till er som följer min blogg. Jag är oerhört värmd av alla de kommentarer och tillrop jag fått de senaste dagarna. Från mitt hjärta i magen ut i varenda liten instabil cell så tackar jag er och hoppas på fortsatt intresse för det jag har att säga. 

Snälla be mig inte leka charader, aldrig charader! 

De finns de som med glädje hoppar ur plan, de som frivilligt hoppar från berg i gummisnoddar, de som älskar ruset i kroppen under en tur med bergochdalbana. De finns de som älskar den höga pulsen och känslan av adrenalin under ett tal på ett bröllop, de som älskar att stå på scenen av samma orsak. Och så finns det dom som är som jag, som tycker alla känslor som höjer pulsen ska tas som en signal för kamp, en kamp för att överleva eller gå under. Hög puls är min största fiende, känslan av adrenalin min värsta mardröm, något som visat sig vara helt självklart för en person av min natur.

Barndomen som formar oss som individer bär jag med mig som små fragment, små flagor som jag försöker få ihop till en bild, men allt är så otydligt. Det är svårt att bara lägga ett pussel med de starka färgerna, de andra bitarna behövs också, det behövs bitar av vardag, samtal och bitar som fyller ut. Men i mitt pussel finns inga. Det är bara några få bitar jag kan hitta och det är dom som format min syn på mig själv från barndomen. Om minnena skulle vara tid skulle de fylla en vecka av en verklighet på 12-13 år.

Om du hade sett min skoltid från ovan så hade du sett en poppis tjej med mycket karisma, en tjej som utvecklades tidigt, var bra på basket, hade en bästis och alltid kompisar i skolan. En lydig tjej som inte förde något väsen av sig på lektionerna, räckte sällan upp handen eller gjorde några bus. Det var en lyckad söt tjej utifrån vårat samhälles ideal. Det fanns bara ett tillfälle där den här flickan blev flyktbenägen och livrädd som ett djur pressat mot klippornas kant rakt ner i döden. Nämligen tiden för muntliga anföranden eller dramalektioner. I alla andra situationer höll hon sitt fort, hennes murar var höga som skyskrapor och hon var stark som en oxe, ett väldresserat socialt geni med en lyhördhet som var få förunnat. Allt detta rasade och hon rasade, vägrade, grät och skrek. Rädslan för att vara i centrum och använda rösten var så stark, inget kunde få henne att stå där framme vid katedern och prata inför de andra. Hon tog sig alltid ur, på mer eller mindre dramatiska sätt. Detta skulle absolut inte vara över efter mellanstadiet, det skulle följa henne långt i livet och få konsekvenser i många år framåt.

Rädslan över att hamna i situationer som tvingat mig utföra muntliga anföranden har följt mig i alla år, det har inneburit mycket analyserande och en tung börda att bära med sig i en vardag som skulle kunna ha fyllts av andra funderingar och minnen. Rädslan för att tvingas vara ofrivilligt i centrum har visat sig på otaliga sätt. Födelsedagar fyllda med ångest för att alla ska se på när presenter öppnas och sånger ska sjungas med blickar vända bara mot mig. Teatrar och cirkusar har fyllts av ångesten att behöva vara den som blir uppkallad på scenen för att vara med i något trick. Kompisars kalas som förstörs av rädslan av att det kanske blir charader och jag måste hitta en väg ut ur leken. Första dagen på utbildningar, kurser eller möten där alla presenterar sig och paniken växer för varje persons presentation, snart är det min tur.

Alla händelser där kontrollen inte är min är en möjlig tidpunkt för ett anförande, för att klara mig är jag därför alltid redo, har alltid tänkt ut något i förväg, en väg ut eller ett sätt att stålsätta mig och gå igenom det. Det finns få tillfällen idag där jag drar mig ur eller hittar på ursäkter, jag kämpar varje dag. Det enda problemet är att det tar upp så mycket tankar och energi hos mig så jag har svårt att fokusera på någon annan eller överhuvudtaget lyssna på vad andra säger, jag är alltid redo, alltid redo för kamp. En kamp mot mig själv, mot pulsen i min kropp, mot spänningen i armarna, mot kroppen som gör sig redo för flykt, adrenalinet som gör mig redo för att leva eller dö. Allt detta för att jag ska säga, hej jag heter Josefin.

Eftertanke: Många lever sin vardag med en stark rädsla varje dag, varje dag är fylld av stora utmaningar för den som har begåvats med Add, speciellt Add är svårt att se hos barn och unga då många liksom jag har varit små beskedliga varelser i skola och vardag. När jag ser tillbaka på den lilla tjejen jag var så finns det kanske någon som såg men i en tid som kanske var för tidig. Idag hoppas jag fler blir sedda och förstådda på ett så tidigt stadium som möjligt. Jag är tacksam över min Add och mina andra diagnoser, men jag kommer alltid att undra hur det hade varit om någon gett mig stödet när jag var liten.

Josefin Ringbom 20150728

3 svar på “Snälla be mig inte leka charader, aldrig charader!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s