Det är en mängd händelser som bestämmer hur vi utvecklas som individer. Vissa delar föds vi med, andra får vi på vägen. Det som händer i våra liv kan ses som slumpmässiga ögonblick som kastas på oss huller om buller för att bilda den vi är idag, sen finns det händelser som tydligt kan visa oss hur resten av resan ska bli. Med eller utan diagnoser i min ryggsäck så finns det en period i mitt liv som skulle berätta mycket om hur livet fram till idag skulle se ut. Perioden där superhjältar föddes och omgivningen visade sig från sin mindre medkännande sida. En period och en plats. Människorna på den platsen fått stor betydelse för min historia. Perioden hette Högstadiet och platsen den spelades upp på var Hemse högbyskola. Det här är till dig.

Där superhjältar föds. 

Med nyfikna ögon och ostadiga ben tog sig kroppen sakta mot dörrarna in till den stora världen. En ny värld som hennes tindrande ögon nyfiket ville titta in i. En gång tidigare hade de varit där som klass, nervösa fållats runt som en skock får till olika klassrum och salar där de senare skulle röra sig tryggt och vant. I alla fall vissa, Josefin skulle aldrig röra sig tryggt och vant någonstans i dom här korridorerna, hon skulle alltid känna sig allt ifrån trygg.

Redan innan det där som hände, det där som plötsligt vände alla poppiga tjejer emot henne. Redan innan var skolan en otrygg plats där hon alltid var vaksam, hade stenkoll på alla i sin närhet för att säkra att ingen hade något emot henne. Hon var inte riktigt som dom andra, det visste hon sen tidigare. Men hon visste också att hon hade styrkor, den karisma hon utstrålade vann över blygsamheten, hennes positivitet och lätthet för kontakt gjorde henne till en tjej med många vänner och hon strålade där hon omgav sig med de söta killarna, på ytan var hon sval och stark. På insidan vibrerade hon, fortfarande alltid vaksam, otrygg och som att hon visste att en dag skulle det ta slut, och en dag kom. Den dagen började en ny resa, resan där Josefin skulle lägga grunden för hela hennes vuxna liv. Superhjältar skulle födas, styrkor skulle växa genom svagheter och en mur skulle byggas ända upp till stjärnorna. En mur av tjockaste stål där ingen skulle komma in, ingen skulle se, ingen skulle någonsin veta.

En dag klev hon in genom dörren i skolan och redan innanför dörren kunde hon känna att den här platsen var ingen bra plats längre. Vänner hon hade haft tittade på henne tyst medan hon rörde sig som en smygande katt utan ljud, hon ville aldrig höras eller synas, från och med idag skulle hon alltid ha ögon på sig, ögon av avsky, ögon som försöka titta henne till tårar. En poppig tjej hade blivit arg, hon var ofta arg men idag var hon arg på Josefin, hon hade en makt över dom andra poppiga tjejerna som gjorde att de lätt utan verklig anledning vände alla sin energi mot henne. I början trodde Josefin att det skulle gå över, men det gick aldrig över. Från den där dagen skulle hon alltid ta omvägar i korridorerna. Hon skulle sluta äta lunch i skolan, hon skulle hålla sig på sin kant och istället börja förändras inombords. Hon var rädd, hon var tyst, hon skrattade aldrig för högt, pratade aldrig för högt, hon gjorde sig osynlig ett tag. Men det hjälpte aldrig Josefin, så tillslut skapade hon sin egen värld där hon den hon ville vara. Där ingen kunde nå henne.

Skolan var ett fängelse som bara skulle genomlidas innan det verkliga livet skulle ge henne det hon behövde, på lektionerna var hon nån annanstans men ändå alltid där, hon var på genomresa och skulle bara sitta av sin tid. Eftersom hon var smart så var det inga problem att komma igenom lektionerna utan att riktigt vara där, hon tyckte mycket om sina lärare, de var som trygga zoner där hon kunde känna sig lugnare.

Hemma i familjens trygga vrå visade hon sällan hur hon kände, men ibland rann det över och hennes mamma och pappa skulle sätta sig vid en gråtande Josefin och berätta om hur rätt hon hade och hur fel de andra hade, att hon var speciell och de andra inte så speciellt speciella på något sätt alls. Hon skulle bygga muren högre i skolan och hemma skulle hon få all den kraft hon behövde för at orka ta sig igenom nästa dag. Dag för dag skulle hon bli starkare och de omkring henne skulle få mindre och mindre makt över hennes känslor. Josefin skulle vara den som beskyddade de mobbade barnen, hon skulle vara delaktig i kamratstödet och var en god person som hjälpte andra, hon skulle aldrig någonsin se sig själv som mobbad, hon skulle se sig själv som stark och de andra som en sorglig massa av trasiga personer.

Josefins storebror Jakob började jobba i skolan och hennes rygg var säker. Han hade henne under sina vingar som han alltid haft. Han var den första superhjälten i hennes liv. Den viktigaste av dom alla. I närheten av honom vågade ingen längre vara taskig mot henne, hon var självlysande i hans närhet, inte rädd för något eller någon. När någon gick över gränsen i skolan var han där och hjälpte henne smida planer för att hämnas dem, alltid på ett sätt där de fick skämmas och Josefin lugnt kunde gå bredvid utan någonsin behöva röja sina planer. Hon blev en superhjälte hon med, någon som de som hade det värre än hon kunde känna sig trygga hos, hon var deras trygga zon. Hon kände det som dom kände och visste att är man stark måste man vara snäll, och det var hon. Det räddade henne att få hjälpa de som hade det värre. Hon hade vart där, hon kände deras ångest och deras rädsla som om det var hennes egen.

I josefins värld kunde ingen längre nå henne. Hon var nu starkast av alla, hon hade skapat en värld där hon hade makten. Det var bara det att på insidan skulle hon ändå vara allt det hon var innan muren byggdes, där var hon oförstådd, känslomässigt överväldigad, alltid vaksam, alltid sårbar, hon hade ingen hud, hon var hudlös. Hon var numera hudlös och skitstark.

Eftertanke: När jag tänker tillbaka på min tid i skolan på högstadiet är det alltid med sorg, sorg över en tid som skulle vara fylld av fina minnen. När jag ser hur omgivningen runt om oss inte har tid att se eller höra så blir jag ännu mer sorgsen. Jag hade en fantastisk familj i min rygg, det har inte alla. Att med eller utan diagnoser behöva gå igenom skolan på det sättet jag gjorde ska ingen behöva gå igenom. Det fanns de som jag som fick skit och de som gav skit, ingen av oss mådde bra. Jag kan idag se på dem runt mig som var värst med en känsla av kanske ännu större sorg än för mig som var på andra sidan. Jag blev nämligen superstark och ännu mer pushad till att vara en schysst person som ger andra utav min energi. Ibland vill säga tack, tack era skitstövlar som gjorde mig till den jag är. Men oftast vill jag bara önska att alla fick må bra nån gång, även om jag vet att det inte är så.

Jag önskar mig att alla som lever i tonåren eller de som lever med tonåringar tar tiden på allvar, det är en viktig tid i våra liv, kanske den som formar oss mest. Se er omkring, lyssna och fråga. För alla har inte det som jag hade hemma, inte ens många har det. Sprid god energi och ta hand om varandra.

Josefin Ringbom. 20150813

2 svar på “Där superhjältar föds

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s