Vi behöver andas för att leva, vi behöver mat för att leva, vi behöver vatten för att leva. Och vi behöver kärlek för att leva. Kärlek från föräldrar, vänner, omgivning och inte minst från oss själva. Vi behöver beröring, fysisk och mental. Vi kan alla enas om att kärlek är en livsviktig funktion som gör oss mer hela. Min relation till kärlek är stark, som alla mina känslor sitter kärleken utanpå. I kärleken är jag den mest sårbara, det är i kärleken jag blir ett öppet sår, där den utvalde kan hälla vad som helst utan att jag kan förmå mig att akta mig eller hålla mig undan. I kärleken hjälper ingen mask och ingen mur hur hög den än byggs. Kärleken är allt, passionen är allt, i jämförelse till det är inget någonting alls. Kärleken gör ont och dödar mig för att lyfta mig upp igen. Här kommer en berättelse om kärlek, en förgörande, destruktiv, passionerad och vacker kärlek. En riktig Adhd-add-kärlek!

Till Josefin 14 år.

14 år på väg till Stockholm, det är 1994 och vattenfestival. Jag går på små moln, jag ska hälsa på min vän Helena i Nacka och vi ska göra stan. Göra stan på det där sättet man gör stan som 14 åring. Promenera runt runt i kungsträdgården, längs vattnet mot slussen, pirrig av förväntan inför discot på kvällen. Kolla in killar och prata om säkert otroligt intressanta saker om absolut ingenting medans vi äter langos, nudlar eller glass på vattenfestivalens alla säljställen. Posten har egen plats, där kan man få skriva ett brev till sig själv som vuxen. Om 20 år ska vi få brevet i vår låda, var vi än befinner oss. En självklar aktivitet vi sätter oss in i. Vi skriver långa brev till oss själva.

I 20 år har jag väntat på det där brevet, även fast jag minns nästan hela brevet och vad jag skrev om så är jag så otroligt nyfiken på om det ska komma fram till mig, vilken handstil jag hade den dagen, vem jag var kär i, hur jag kände mig. Jag har tänkt ofta på det där brevet, många glömde nog bort det, jag har väntat! Och så kom det en dag, med spänning, vördnad och ett väldans pirr i magen läser jag mitt brev och ser mig själv med mina vuxna ögon och vill bara åka tillbaka till den lilla flickan och tala lite med henne.

Jag vill säga till henne att andas lite lugnare, stanna upp en sekund och ta in det som händer, en dag kommer det här vara dina minnen som du önskar så mycket att du kom ihåg mer av. Jag vill säga till henne att de här starka känslorna för snubbarna i ditt liv kan du finna på andra sätt, du behöver bara lyssna lite mer på dig själv. När du slukas av alla de där känslorna så vill jag att du sätter dig ner, alldeles stilla och tänker några sekunder till på beslutet innan du bestämmer dig för att slänga ditt hjärta åt någon, för du bestämmer dig så fullt ut, det finns ingen chans att tala dig till rätta, för du har rätt och det har du alltid haft.

Jag skulle berätta för den lilla tjejen med kärleken svämmandes över ur det lilla hjärtat i magen. När du blir stor, större, så kommer du att kämpa varje dag i varje relation med att få känna lika mycket kärlek tillbaka som du ger. Du kommer se kärleken från dig som en pysande ballong där den töms på lite kärlek varje dag och i väntan på att bli fylld så hinner den alltid tömmas helt och din ballong är tom, du är tom, och när det är tomt är det omöjligt att fylla på igen, du skapar en ny ballong, men för någon annan. För den som inte kan fylla ditt hjärta helt kommer aldrig att få chansen att prova igen, du behöver mer, du kommer aldrig att var nöjd med bara en halvfull ballong. Och det min älskade Josefin, är din största och mest förgörande av alla dina känslor du har, ditt liv har alltid varit en jakt på att få fylla din ballong. Jag önskar jag fick säga till dig som 14 åring att en dag kommer den att fyllas, varje dag, varje minut och du kommer få din önskan uppfylld, men vänta, ta det lugnt, du behöver den inte ännu, du kommer nå dit när det är dags. I väntan på det finns andra sätt att fylla livet.

En dag sitter du och ser tillbaka på ditt liv, nu med ett överfyllt hjärta från dina barn som ger dig sitt allt varje dag och med deras pappa som visat dig att det finns någon som kan ge dig lika mycket tillbaka som du ger. Mannen som varje dag är där med hela sig, som gör dig glad, arg, uppfylld, sur, lycklig och hel. Han som är skitjobbig och tjafsar med dig när du är för snabb, när du vill uppleva stora saker utan en tanke på konsekvenserna. Han som håller i dig när du vill upp upp upp, han som håller dig nere på jorden för att det är det som du behöver. Han som utmanar dig varje dag och gör livet intressant. När du tänker tillbaka på det som gjort att du kom hit, på alla de känslor du känt, alla de brustna hjärtan du är skyldig till, alla de rus du letat efter så ska du aldrig ångra något, men du ska förstå, du ska förstå att dina känslor var alltid på riktigt, de betydde alltid så mycket som du kände, det som saknades var någon som kunde bemöta och hantera dig. Jag tror att du alltid letat efter någon som kan hantera dig, när du själv inte kunnat det, när du själv inte förstått dig på dina handlingar. Det kommer ta 35 år och en jävla massa ångest men en dag kommer du att kunna hantera det som aldrig någon kunnat, och du kommer ha en person vid din sida som du äntligen släpper in, hela vägen in. Där i den sårbarheten kommer du vara stark.

Eftertanke: Livet med att ständigt känna för mycket, alltid vara den som blir ledsen, trampad på, som aldrig blir nöjd. Den som tar på sig allt ansvar för kärlek som ska komma från två håll men som ofta kan kännas väldigt ensidig. Det är livet som jag ser det med Adhd/add. Det är ett ständigt letande efter att få känna sig hel, trygg, sedd, betydelsefull. Väldigt sällan finner man dom känslorna, det man hittar är oftare känslan av otrygghet, osäkerhet, en analyserande och destruktiv sida som bara letar sig inåt, där tankar om sig själv sällan är positiva utan bara förgörande. I kombination med att inte kunna stänga av eller byta riktning så blir många dagar svåra, jättesvåra. I samtal med min läkare berättade hon att hon aldrig träffat någon med Adhd eller Add som inte varit eller är deprimerad. Det är inte speciellt överraskande för mig men jag vet att det är svårt för många i vår omgivning att hantera de starka känslorna som kan vara så självdestruktiva hos oss med diagnos. 

Jag hoppas du som läser kan tänka dig in i något av det jag skrivit ovan och se dessa sidor hos de du känner som har Adhd eller Add. Det är en så komplex värld i våra hjärnor där allt kan rasa på mindre än en sekund. Och det är aldrig för att vi vill vara destruktiva eller vill var svåra att förstå sig på. Det är snarare tvärtom. Vi lägger allt ansvar för lycka och helhet i oss själva, ett ansvar som är alldeles för stort för en person att bära. Det är en fantastisk känslovärld där inne och når du den har du en vän, son, dotter, partner eller kollega som aldrig sviker dig, aldrig för en sekund vill göra dig illa, bara du ser, lyssnar, försöker förstå och tar det försiktigt med oss. Och till sist fyller på!

Josefin Ringbom 2015 08 26

3 svar på “Till Josefin 14 år.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s