Varje morgon när hon vaknar känner hon en skräckblandad förtjusning över dagen som kommer. Hon vet aldrig vilken Josefin det är som ska vakna den här morgonen. Ska det vara det välanpassade sociala geniet eller den melankoliska och nostalgiska flickan som vaknar till dagens ljus och möter dagens utmaningar. Med trötta ögonlock vill hon ligga kvar i sängen och fundera på vem hon är idag, vad väntar, är det en bra dag för framgång eller en dag då livet ska känns som allt annat är ljust och glatt.

Hon lever i ett ständigt moment 22. Det är ett ständigt bråk inom henne med två typer som ska försöka styra åt varsitt håll. Hur det visar sig är ingen som ser då bråken inom henne hålls där, fångade av skyddet mot världen. I Josefins värld lever två motsatser. Känslan att vara totalt livrädd eller helt odödlig. Det finns inget mellanting, allt är svart eller vitt.

Hon är rädd nästan jämt, rädd för att prata inför folk, rädd för att flyga, åka båt och passkontroller. Rädd för att springa på nån hon inte vågar träffa, rädd för att ha fel kläder på sig så hela dagen förstörs för att hon inte känner sig så som kläderna uttrycker. Hon är rädd för att bli för trött, för tröttheten är hennes svagaste punkt. Allt gör henne rädd, nervös och på helspänn. Alltid beredd att springa för livet, fast det gör hon aldrig, Josefin är ju rädd för att ramla, tassar sig istället fram med huvudet nästan alltid sänkt så hon ser var hon sätter fötterna. Som om de skulle göra något oberäkneligt om hon släppte dom med blicken och tittade framåt istället.

Men det finns ett par tillfällen då Josefin inte är rädd, då hon är helt odödlig. Tillfällen där hon är stark, skarp och ingen röst innanför eller utanför kan få henne att ändra riktning. Det är vid tillfällen många andra skulle stanna upp och tveka där Josefin är som starkast. I kris och stora hinder i livet står hon stabil och håller din hand när du istället är rädd. Hon gör det som krävs när kniven trycker mot strupen. Då är hon lugn och andas djupare, hon vet hur hon ska bemöta den där känslan. Hon hatar den och älskar den, den tar henne framåt men när den försvinner kommer den förgörande tröttheten. Hon undrar ofta hur hon kan få tag i den känslan och kraften i vardagen, hon vill att den ska vara där hela tiden, full med styrka och energi som aldrig tar slut. Så Josefin lever med ständiga utmaningar och utsätter sig för nya saker så ofta hon kan för att överhuvudtaget komma framåt och känna något, det är det enda sättet för henne. Det ligger i hennes natur att spana efter nya utmaningar, nya projekt och starka känslor, allt som kan få henne att tappa tid och rum och få känna, det är en depå som måste fyllas på varje dag, varje sekund räknas. Blir det stilla kommer tröttheten och då är det över. Tröttheten vinner mark vid minsta tecken på svaghet. Josefin är rädd för tröttheten, tröttheten som äter upp henne inifrån och dödar allt fint i sin väg.

Så när Josefin slår upp ögonen och känner kniven där tryckandes där mot strupen, vet hon att den här dagen kommer att kännas, den här dagen kommer hålla henne vid liv. Är inte kniven där, då blir dagen en jakt på att hitta den.

Eftertanke: När jag läser om Adhd nu med diagnosen på papper så tänker jag mycket på hur många andra med adhd lever. Alla som har adhd upplever det olika, det är individuellt hur det påverkar en person. Men många är som mig, ständigt på jakt. Det finns en mängd olika sätt att hitta sina rus och sina sätt att få känna något, att bli tillräckligt utmanad så att det är värt besväret att fokusera och vara engagerad. Det finns mer eller mindre destruktiva sätt att göra det. Många talar om missbruk och bråkiga tonår, eller om att skada sig själv, att skära sig i armarna när känslorna tar över och man är ensammast i världen, eller att ställa till med bråk vart man än befinner sig. Det är nåt vi alla läst om och alla har olika tankar om. Det är först när jag fått min egen diagnos som jag förstår mer om hur nära vi är varandra. Hur den ständiga jakten lätt kan bli destruktiv. Hur det känns när livet inte är tillräckligt intressant och hur minsta motstånd kan fördärva hela egenvärdet på nolltid.

Om det finns en plats där alla barn kan växa upp och bli sedda för sina individuella egenskaper och redan från början får känna sig trygga i att kunna vara speciella på precis det sätt som de är, då vill jag att mina barn ska få leva där. Med eller utan bokstäver.

 

Josefin Ringbom 2015 09 02

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 svar på “Med kniven mot strupen.

  1. Tack Therese. Det värmer att höra! Det var ett svårt inlägg denna vecka, vissa saker är extra svårt att sätta ord på. Som att hur mycket man än förklara så undrar man om någon ändå förstår. Så skönt att det finns de som förstår på en gång! En ny värld öppnar sig nu när jag äntligen har fått min diagnos, en värld av likasinnade som är så många fler än jag kunde ana!

    Gilla

  2. Hej Josefin, vilken fin blogg du har. Jag är glad att jag hittade den och känner igen mig i exakt allt. Tufft. Hade ingen aning om att det fanns namn för det (ADD), men skönt samtidigt. Det är något att luta sig mot, och kanske ta avstamp från när det känns mörkt. Allt gott, tack för att du skriver.

    Gillad av 1 person

      1. Nej, finns ingen tid😕 just nu försöker jag att hantera heltidsarbete med företaget. Ja det är underbart att skriva. Bloggen är verkligen en urladdning för alla tankar och känslor ❤️

        Gillad av 1 person

Lämna ett svar till hudlosochskitstark Avbryt svar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s