En viktig intervju med Gotlands Tidningar

Jag blev intervjudad för den lokala tidningen Gotlands Tidningar häromveckan. I lördags kom reportaget och jag vill gärna dela det mer er som följer min blogg. Eftersom reportaget inte går att läsa på nätet så kan jag med glädje dela med mig här till er som inte har möjlighet att läsa den på annat sätt.

Media på Gotland är ett slags uppslagsverk jag kan gå till bland för att se vad jag sysslat med, de har skrivit mycket om de projekt jag varit inblandad i under åren, både privat och genom företaget. Den här gången till skillnad från alla andra så betydde det något mycket större för mig och jag var för första gången nervös inför en intervju, den här gången är det ju mig från insidan de ska träffa. Så jag kontaktade själv journalisten Magnus Ihreskog för att skriva den här berättelsen om min resa då han är en av de få som jag skulle låta skriva om mig så nära inpå livet. Det var ett fint möte och det blev ett jättefin reportage.

Här följer det! För dig som är intresserad. Väl mött. Josefin Ringbom 

Josefin Ringbom. Foto: tommy Söderlund                                                                               

                                                                               Foto Tommy Söderlund. 

VISBY Tack vare diagnosen har så många frågor fått sina svar. Vid 35 års ålder har livet äntligen börjat på riktigt för Josefin Ringbom.

Vindslägenheten i Visby har Josefins konst på väggarna och bär spår av Qvintus och Ray. Bollar, nallar, leksaksbilar parkerade intill en kaklad vägg. De är ett och ett halvt nu, tvillingarna, födda i februari i fjol.

Den här förmiddagen är de på dagis och Josefin och jag sitter i stillheten och talar om livet. En varubil bråkar utanför, annars septembertorsdagstyst.

Det här är en historia om hur livet plötsligt vänder, hur tidigare lösryckta bitar faller på plats och hur bilden plötsligt klarnar.

I juni diagnostiserades Josefin med ADHD, dess variant ADD, små drag av autism och generellt ångestsyndrom. Äntligen, tänkte hon. Äntligen.

– Det bästa som hänt mig, det har inneburit en enorm styrka för mig, säger hon.

Josefin har just startat en blogg, ”Hudlös och skitstark”. Det är precis så hon känner sig, naken och orubblig. Hennes mission just nu är att ge offentlighet åt diagnoserna, att kanske kunna hjälpa någon annan på traven. ”Om jag fått veta det här tidigare, tänkt så mycket det vore vunnet”, som hon säger.

Vi ska komma till Josefin och hennes sätt att vara, men först går vi bakåt i tiden, till uppväxten i Hamra. Där finns hennes ursprung; krogen, krukmakeriet, där finns pappa Göran och mamma Maggis, där finns hennes bas.

Eller kanske snarare: fanns.

– Sedan barnen kom är mitt hem där de är, jag ändrade fokus då. Jo, så är det. Det var ett aktivt beslut. Hamra är fortfarande så himla viktigt för mig, men jag håller på att göra mig fri nu. Allt där är så associerat med familjen och en massa tuffa grejer…det här är hemma. Precis här.

Hon var den där lilla flickan en gång i tiden. Blyg, tillbakadragen, räckte inte upp handen i skolan trots att hon visste svaren.

Varför fick hon inga vänner? Ett tjejgäng att prata om kändisar och killar i, testa smink och bara vara?

Så klart hon undrade, hon minns tankarna ända hit. Varför denna känsla av att inte passa in?

– När jag ser på det nu inser jag att det inte bara var jag som blev avvisad, jag avvisade också dem. Att bara vara tillsammans var aldrig tillräckligt, jag ville att varje stund skulle ge något, redan då kände jag så, det ser jag nu, säger hon.

Berlin i oktober 2010. Det var som en flykt, nästan. Josefin lämnade Hamra och Gotland för att egentligen för första gången i livet göra något bara för sin alldeles egen skull.

Hon gick på konstskola och läste tyska, kunde plötsligt andas och slapp, som hon säger, ”vara en del av konceptet Ringbom”.

– Du vet, 30 år gammal, det var wow! Ett stort steg i min utveckling, säger hon.

För det var så, för tio år sedan tog hon och broder Jakob över Hamra krog sedan mamma blivit svårt sjuk, trots att Josefin aldrig tänkt ta över familjeföretaget. Men i kris går hon att lita på, säger hon, och så blev det som det blev.

Hon kastades in i en helt ny värld; det var bolag och ekonomi och lån och aktier och ansvar och en ständig kamp att bära företaget framåt. Allt lika fantastiskt som skrämmande och Josefin hörde sig själv säga ”ja” till allt.

– Jag jobbade ihjäl mig trots att jag aldrig riktigt brann. Och det funkade ju inte.

Så vad hände?

– Jag bröt ihop. Jag var slut inuti, helt enkelt. Det var 2009. Året därpå stack jag till Berlin och var där ett halvår, sen kom jag in på konstskolan på Gotland och gick där i två år. Berlin var verkligen viktigt för mig.

”För att slippa vara del av konceptet Ringbom” säger du?

– Ja. Det är verkligen en fin bas för mig med mycket, mycket kärlek och jag är så tacksam för min uppväxt. Verkligen. Men när man börjar tänka ”vi” istället för ”jag”, du vet, ”vad tycker vi egentligen?”…då är det så lätt att tappa bort sig själv.

Och det gjorde du?

– Ja…jag kände mig inte ärlig mot mig själv. Det finns kanske en anledning till att folk flyttar hemifrån när de är 20, för att bli sin egen. Jag ser det så tydligt nu.

Diagnosen ADHD är högst individuell och fördomen om hyperaktivitet stämmer inte alltid, mycket av kaoset kan sitta på insidan. ”Hos mig har det alltid varit ständig aktivitet inombords, men med åren har hyperakltiviteten även blivit mer påtaglig utåt” säger hon. Sedan en tid får Josefin stöd och behandling för sin diagnos och har äntligen nått ett annat lugn och fokus än tidigare.

Av en slump började Josefin läsa om ADHD och ADD på nätet och kände att ”det här är ju jag!”. Som om hon hittat den där saknade biten till pusslet till slut.

Den där tröttheten som kom över henne, hon som alltid sovit middag, men inte längre kunde göra det när barnen var små. De destruktiva tankarna åt sig in, det negativa förhållningssättet.

– Klart man är trött när man har små barn, men det här var onormalt, det landade i destruktivitet och frustration, vad som än hände såg jag bara det hopplösa och jobbiga.

Hon berättar, Josefin. Sitter med fötterna uppdragna i soffan, håller kaffemuggen i sina kupade händer, solen rullar in genom takfönstret.

Berättar om oron för allt, om vinterns ständiga grubbleri över getingarna som skulle komma om ett halvår, om hur hon natt efter natt begravt sina barn, hur hon i tanken varit med om olycka efter olycka.

Hon tycker om de där känslorna, säger hon. Inte de med barnen, barnen älskar hon förstås, men att ge sig in i det svarta:

– Jag är väldigt melankolisk, gillar att vara på kyrkogårdar, till exempel. Jag letar efter namn och årtal som berör och får mig att känna! På samma sätt som jag vill känna det där bubbliga ruset i livet! När jag inte känner något betyder livet ingenting. Jag tar in allt utan filter, en ny tröja eller en resa till New York, det är samma starka känsla!

I din blogg beskriver du det som att du alltid har trafik i ditt huvud.

– Ja, så är det, jag är väldigt lyhörd, har hela tiden koll på vad som händer runt om mig, kan aldrig slappna av, håller hela tiden på med flera saker samtidigt, med händerna och i tanken.

Så många svar hon fått, sedan diagnosen kom efter tester och utredningar, allt svart på vitt.

Som vilsenheten under skolåren, hur hon kastade sig in i sina drömmar och alltid nådde högst; ”jag ska bli performanceartist i New York, jag ska, jag ska, jag ska”.

– Men alltid har jag talat mig tillrätta istället för att lyssna på vad jag verkligen vill, det har gått mig förbi lite.

Så vad var det du ville?

– Det finns val jag gjort som varit annorlunda om jag fått hjälp som barn. Som att jag kom in på dansgymnasiet, men tackade nej. Jag vill inte tro att det var för att det var för läskigt, jag vill inte, men det kan vara det, jag var väldigt blyg och osäker. Om jag fått göra om något enda i mitt liv då hade jag hoppat på det.

Josefin säger att hon alltid burit en mask. Hon är jättebra på att tala om känslor, men alltid som om det gällde någon annan.

När barnen kom blev det tydligt, hon kände igen tecknen på utbrändhet från kraschen 2009 och sökte upp en kurator.

– Sambon jobbade mycket, när jag var hemma var det kaos med destruktiva tankar och en onaturlig trötthet, men jag är bra på att lämna det jobbiga och, byter skepnad på en sekund. Så när jag kom till kuratorn var jag alltid glad. Jag glömmer snabbt, men i kroppen finns ärren kvar, de glömmer inte.

I dag är hon en helare människa än någonsin förr, säger hon.

Vad betydde det för dig att du fick den här diagnosen?

Josefin pratar mycket och detaljerat, tycks öppna sitt hjärta, men här anar jag för första gången i vårt långa samtal ett blänk i hennes ögon. En rörelse i själens spegel:

– Det betyder så himla mycket…det är en väldigt stark bekräftelse på det utanförskap jag alltid känt, att jag inte passat in och alltid tänkt negativa tankar om mig själv. Det är också en bekräftelse på att känslan att vara speciell, jag tvivlar inte längre på min förmåga utan tar vara på den. För mig är det här det bästa som hänt.

Jag har hört många som säger samma sak.

– Ja. En del har sagt att från den dagen började mitt liv på riktigt, jag kan verkligen känna igen mig i det. Jag har blivit en komplett person.

Under Vattenfestivalen 1994 skrev Josefin, som så många andra i ett av Postens projekt, ett brev till sig själv. Ifjol, 20 år senare, fick hon tillbaka det. Det var en enda stor känsloklump i det som var ”nu”, en liten flicka oförmögen att reflektera varken framåt eller bakåt.

– Jag har jättestarka känslor för den där 14-åringen. Det var inget som var fel, bara väldigt annorlunda.

Kan hon hjälpa till vill hon gärna göra det, Josefin Ringbom. Konstnär, visst. Krogbranschen, jo, det går att få fina matupplevelser. Men att kunna göra skillnad på djupet för en annan person!

– Det är därför jag startat min blogg och jag har redan fått så fin respons, en mamma hörde av sig och sa att hon nu förstod sin son på ett helt annat sätt. Jag vill ut och föreläsa och berätta min historia, att göra det jag tidigare varit rädd för, som att stå i centrum, hålla mig levande, inte bara vid liv.

Är det så?

– Ja. Den sida jag alltid gömt vill jag plocka fram nu, det hade jag aldrig gjort om jag inte fått de där bokstäverna. Med bloggen har jag hittat djupet i mig…det enda i världen jag aldrig tröttnar på är mitt komplexa psyke, mig själv alltså!

Säger hon, skrattar lätt. Men så är det. Det inne i henne själv svaren på hennes egen största gåta finns, den att vara människa.

Magnus Ihreskog för Gotlands Tidningar.

3 svar på “Att släppa in och släppa ut.

  1. Jag läser om och om igen, tårarna rinner, jag har ingen liknande diagnos men är just nu sjukskriven för utmattningsdepression, vägen dit bär likheter med allt du berättar. Tack att du delar med dej. Jag ser fram emot nästa blogginlägg! Kram

    Gilla

    1. Hej Pia-maria. Tack för din kommentar, blir så berörd. Jag känner med dig i din sits, jag blev utmattningsförklarad och depressionsförklarad för ett år sedan men kände att det inte berättade allt och jag är så glad att jag tillsut fått en diagnos på hur det är ställt. Det är en jobbig resa att behöva komma så långt ner för att få rätt stöd, utmattning och depression är något som tar lång tid att läka, ärren sitter kvar så länge. Jag hoppas du får hjälp och stöd på rätt sätt, var inte orolig att ta upp med din läkare ang en utredning, kanske är det lite mer än vad de ser i första taget. I morrn kommer nästa inlägg! På återseende och all lycka till dig. Kram Jos

      Gilla

  2. Hej jag förstår dig så väl har enligt mig fått felaktigt diagnos och jag hoppas på ny utredning min är så gammal så på min tid visste dom knappt vad adhd var ,autism mm fanns , Det finns en del papper från min barndom ,och jag hoppas nu vid 42 årsålder att jag får veta vad jag har för rätt diagnos då jag lider av koncentrationsvårigheter, glömska,impulsiv ,oro vid förändringar mm. Tack för delar med dig ❤ Skrämmande att veta att fler där ute kan fel diagnos .!!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s