Jag var en liten trollunge då. En liten tjej på äventyr nere vid hamnen några kilometer från där jag hade mitt hem. Med spring i benen och det långa håret oborstat som alltid sprang jag omkring och letade efter något, något spännande som skulle väcka mitt intresse. Sommarloven bestod mycket av det, leta och vara på jakt, vara nyfiken och glupsk på äventyr. Alltid i rörelse, ständigt sökande efter känslor. Jag fick syn på något intressant där jag sprang. Det var en liten familj gäss som gick över vägen, det var en stolt mamma och hennes små. De skyndade över vägen för att komma i skydd från det farliga på den öppna vägen, de trodde nog att de var i säkerhet, de var de ju. Tills jag fick syn på dem och ville vara nära och beskyddande, ville inget illa, ville bara få ta hand om och hjälpa till. Så jag smög fram och plockade upp en liten unge, den lilla späda ungen som inte ville något annat än att vara hos sin mamma. Jag tog den lilla ungen i min famn och gick med osäkra steg därifrån, inombords kände jag att det var fel, jag visste att man räddar inte en unge som har en mamma, men jag ville så gärna vara hjälte. Jag tog med den lilla ungen hem och sa till min egen mamma att jag räddat den här lilla och nu ska jag ta hand om den, ge den mat och kärlek och se den växa.

Den bodde i en låda på mitt rum, den växte ganska snabbt, det var ju ändå en gås. Men en dag skulle den lillastora ungen möta sitt öde hos den lilla flickan som ville vara hjälte. Jag tyckte så mycket om den lilla gåsen och ville att den skulle sova med mig på natten, jag kröp ihop under mitt täcke och la den vid min sida, vi somnade, jag somnade, jag vaknade, det gjorde inte den lilla gåsen. Som liten vet man inget om att kroppen inte är lika känslig på natten som på dagen. Den lilla ungen låg livlös i min säng under täcket, kanske av syrebrist, kanske av att jag rullat över den i sömnen. Vad anledningen än må vara skulle det bli min absolut första stora ångest i livet, jag hade dödat, jag hade dödat för min kärlek var så stark. Jag minns att jag gick ut på gården med stora tårar rullandes ner från min kind, jag var förkrossad, fylld av skam och sorg. Jag visade mamma och pappa den lilla fågeln och jag tror aldrig de förstod hur ont det gjorde att vara jag den morgonen. Jag begravde den i en fin låda i trädgården där vi begravt småfiskarna under åren.

En tid senare fick jag en alldeles egen nappunge, en ny chans att få ta hand om en liten. Jag gav den välling flera gånger om dagen och den bodde i vårt lilla skjul som vi kallade stallet. Den lilla nappungen följde mig vart jag än gick och var min bästa vän. Hon hette originellt Lambi och var en flicka som jag minns det. En dag när jag skulle åka och leka med en kompis i Visby så hade Lambi barnvakt. Det var min farmor som skulle ta hand om Lambi och ge henne välling tills jag skulle komma hem nästa dag. När vi kom hem igen satt Farmor där, inte speciellt brydd, så som hon alltid var, och sa att Lambi hade dött, Lambi ville inte ha sin välling dagen innan och hon hade dött under natten. Jag bröt inte ihop, jag grät inte, jag gick ut till min lammunge som låg där i stallet, ingen hade rört henne, hon såg ut bara ligga där och sova. Jag ville inte inse att hon var borta, jag sprang in och i full fart värmde jag välling i en kastrull, man måste tvinga dem att äta om de inte vill fattar de väl tänkte jag, man får inte ge upp. Med en flaska i handen gick jag ut till Lambi,  försökte öppna munnen på den stela kroppen och få i lite varm välling så hon skulle vakna… hon vaknade inte och mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag hade Lambis död på mina axlar, hon skulle levt om jag inte åkt och hälsat på min kompis tänkte jag, hon skulle levt för jag skulle aldrig ha gett upp.

20 år senare, det är juni. Krogen min mamma och pappa drev ska öppna för säsongen. Jag bodde i Sthlm då och hade just kommit hem inför sommarens härligheter. Under våren pratade jag med min mamma i telefon en gång i veckan, det är så vi alltid gör när jag bor långt ifrån henne. Min mamma är styrkan själv, hon har aldrig klagat, aldrig sett trött ut, alltid varit den som hållit fortet när resten av familjen lekt. Vid ett tillfälle sa hon något till mig som jag aldrig glömmer, hon sa för första gången att hon mådde så dåligt, hon var orolig för ekonomin, för min pappas byggen, för festen hon skulle behöva planera till pappas 60 årsfest, hon grät i telefonen. Jag visste inte då vad jag skulle säga, hon som alltid haft en mur där ingen lyckats tränga sig igenom. Denna klippa som nu i telefonen var liten, ensam och ledsen, och framför allt trött.

Dagen för festen kom och allt gick enligt planerna, tills någon dag efter då mamma blev magsjuk, hon spydde och spydde, alla trodde hon var bakis förstås. Det tog fem dagar och hon fortsatte kräkas och hennes rum var off limits för alla, ingen ville ju bli smittad. Hon åkte till sjukhuset till slut då hon hade så ont i huvudet och de sa att hon nog hade en kraftig magsjuka och nu även natriumbrist, hon måste få i sig salt. Hon åkte hem och fick i sig salt, men det hjälpte inget, hon fortsatte vara dålig. En kväll när hon kände sig lite bättre plötsligt skulle hon ut och prova att jobba på krogen, hon klarade en kväll och kom hem genom dörren där jag satt på trappen. Hon gick in i tvättstugan och vinglade till, jag skrattade minns jag, tänkte att hon kanske vara lite onykter, men en tanke gick genom mig att min mamma alltid varit noga med att inte visa för något av sina barn att hon druckit, hon är ansvarsfull så. Hon gick och la sig och sa att hon mådde bättre, hon mådde nästan bra till och med.

Morgonen efter låg jag och sov i min stuga där jag bodde på somrarna, jag hade låst dörren och var i min egna lilla trötta värld. Det knackade på och jag svarade inte, det var mamma där utanför, hon sa något om att det var låst och gick vidare, hon lät annorlunda på rösten men jag somnade om och vaknade inte förrän någon timme senare av en ny knackning, denna gång en mer bestämd sådan. Det var mammas bästa kompis Pernilla som knackade på och sa att jag måste komma ut, mamma är dålig, jättedålig. Jag stelnade till och kände hur jag inombords frös till is. Med försiktiga steg gick jag mot huset där mamma och pappa bor och gick in i vardagsrummet där mamma och pappa och Pernilla befann sig, mamma satt i en fåtölj och kunde inte prata ordetnligt, hon krampade och tuggade hårt med tänderna. I tron om att hon fått en stroke ringdes ambulans och pappa kände om mamma hade känsel i armar och ben medans han frågade om hon kunde sitt personnummer. Hon sluddrade fram siffrorna och de var rätt. Efter något som kändes som en evighet kom helikoptern från Visby och mamma flögs iväg mot räddningen, att räddningen inte skulle komma så snabbt visste vi inte då. Mamma hade nämligen inte fått en stroke, efter flera dagar medvetslös och med svullnad hjärna så kom läkarna till slut fram till vad som var fel på min mamma, hon hade fått ett virus på hjärnan, en ovanlig sjukdom som heter Hjärnencefalit eller hjärninflammation (inte att blandas i hop med hjärnhinneinflammation) Den slår mot ca en på miljonen i Sverige och är något som det fortfarande forskas kring. Jag minns hur vi syskon satt på gräset i trädgården den dagen hon flög iväg med helikoptern, det är en känsla som bara min kropp minns.

Min mamma mår bra idag, hon är inte exakt som hon var innan sjukdomen men mot alla odds är hon i väldigt gott skick, en del av mig tror nog att hon till och med mår bättre nu än innan. Sjukdomen kan komma av olika orsaker, en av dem är stress. Min mamma som stått pall för så mycket i så många år hade säkert kunnat slita ännu mer, men hennes kropp sa ifrån, nu lever hon utan stress, hon lever på det sätt hon behöver för att överleva och njuta av livet.

Min mammas resa är viktig för mig, hon är ett levande bevis på vad som kan hända om jag inte lyssnar ordentligt på min kropp och min mage. Jag har två perioder bakom mig utav utbrändhet och tänker göra allt för att inte få en till. Det är en av anledningarna till att jag sitter här idag med en diagnos, jag vill inte leva ett liv som inte passar mig, för det kan göra så ont. Jag vet att jag är lik min mamma på många sätt, hon är en av de som förstår mig mest i det jag skriver. Hon har lärt mig utan ord att de som är starkast kan ofta var de som är känsligast och skörast, hon har lärt mig att det är så lätt att tappa sig själv i allt det vi gör för att göra andra till lags. Hon har framför allt lärt mig att det är inte värt det, det enda som är värt något för mig och mina anhöriga är att jag lever som jag måste, att leva det liv som är bäst för mig, även om det innebär lite krångel för dem runt omkring.

Ni kanske funderar nu på varför jag tar upp de här händelserna i mitt liv, de händelser som skedde när jag var liten kan ju lätt ses som barndomens bitterljuva lärdomar, saker som händer alla barn, vi lär oss om livet och döden på det sättet. Men för mig så är det något jag inte kan släppa taget om. I min värld där jag knappt minns min barndom så är det dessa händelser av sorg och död som följer mig mest tillsammans med de motsatta känslorna av lyckorus. Det finns ingen däremellan. Känslan av att ha ansvaret för den lilla gåsens död gjorde sig starkt påmind när jag fick egna barn, varje natt ville jag så gärna ha dem hos mig i min säng men skulle aldrig våga, jag hade rullat över något förr, tänk om det skulle hända igen. Ansvaret för att lämna en lammunge i händerna på någon annan och därmed inte vara närvarande, hur ska jag kunna låta mina egna barn vara någonstans utan mig? Frågorna följer mig om vad som skulle ha hänt om jag hade öppnat dörren när min mamma knackade, eller om jag tagit fasta på min funderingar om hennes märkliga beteende tidigare. Dessa känslor och tankar är alla lika stora, det är ingen skillnad på om det gäller ett djur eller min egen mamma. Det låter kanske märkligt, men det betyder inte att jag inte känner så starkt för människor, det betyder att jag inte gör skillnad, jag har inget filter som säger mig att det ena är mer sorgligt än det andra, känslorna är lika stora. Vare sig det är i ett barns kropp eller hos en vuxen så är det här något som ingen vill bära på, jag vet idag att ingen skuld ligger på mig på något sätt, men det spelar ingen roll när känslorna kommer tillbaka och slår med full kraft och där och då är det väldigt svårt att känna sig stor och stark.

Eftertanke: Det är så svårt att förklara för någon som inte känner på samma sätt, det är därför jag skriver det här inlägget då jag vet att många som läser här har just det, väldigt svårt att förmedla hur allt kan kännas lika stort. Det kan vara otroligt kämpigt att uppleva alla starka känslor hela tiden, känslorna som borrar sig in hur mycket man än försöker resonera med sig själv om det banala i det som hänt. De här känslorna yttrar sig självklart lika mycket åt det andra hållet, där allt är vackert, färgsprakande och ett totalt rus. Men det är en annan historia som ni ska få läsa en annan dag. Jag hoppas det här inlägget kan ge en inblick i hur det kan vara att ha känslorna utanpå och ingen möjlighet att filtrera.

Josefin Ringbom 2015 09 10

5 svar på “Flickan och döden

  1. Vad bra du är på att berätta! Vi har ju känt varandra länge men inte riktigt märker jag nu. Du var den lilla envisa flickan som skulle sova med de nya stövlarna och nya täckjackan på sig när ni bodde över hos oss ibland när papporna var på turne. Ni finns alltid i våra hjärtan.

    Gilla

    1. Jag tänker ofta på det att jag vägrade ta av mig mina saker, jag är fortfarande rädd att saker ska liksom försvinna när jag måste lägga undan dem. Exempel om jag köper ett plagg eller ett par skor, så vill jag fortfarande slänga på mig dem på en gång och bara vara i dem, vägrar nästan fortfarande ta av mig innan jag ska sova… men bara nästan, haha. Kramar till dig!

      Gilla

  2. Hej Josefin. Jag vill bara säga tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Är 27 år och fick min adhd diagnos i tisdags. På något sätt känns det skönt att veta att det inte bara är jag.

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s