Två saker.

Jag har två saker jag vill dela med mig av idag. Jag skriver det tydligt här direkt så jag inte glömmer att det är just två saker jag ska berätta om idag. Två saker, inte mer, inte mindre. Det är en näst intill omöjlig uppgift för mig att hålla mig till det jag verkligen ska säga, röda trådar är det värsta jag vet, eftersom jag aldrig lyckas hålla i dem. Ibland kommer jag fram till slut, men ofta med en omväg runt jorden och universum och tillbaks igen. Jag har redan börjat sväva iväg och måste hålla hårt i mina tankar för att sätta punkt. Punkt.

Sedan några veckor har det skett två saker, jag har börjat äta medicin för min adhd, och jag har grottat ner mig i ett konstprojekt som jag inte kan släppa taget om. Det är en omvälvande tid jag har bakom mig med ett uppvaknande, både bokstavligt talat men även inombords. Det som nu hjälper mig att fungera som jag vill, är också det som gör det ännu klarare vad som inte alls fungerade förut. Det är en upp och ner vänd värld där allt som hänt mig fram till idag plötsligt har en annan lyster och frågor hopar sig, många frågor går åt hållet: hur hade det varit om jag hade fått stödet tidigare?

I det konstprojekt som jag nu dragit igång med en kraft som jag aldrig upplevt tidigare är det stor skillnad i mitt sätt att jobba och känna en typ av fokus i mitt huvud som jag aldrig upplevt innan. Jag har i flera år tänkt på just det projekt jag har nu satt igång, det har varit ett famlande och samlande av prylar och tankar under åren. Det har aldrig satts igång, den största anledningen har varit för att jag inte har kunnat tänka färdigt tankarna som jag snuddat. Det är som storm där inne, tankar flyger åt alla håll och kanter, jag försöker fånga upp dom och plocka ner dom men de drar sin kos så fort, jag hinner aldrig ifatt. Stormen i huvudet gör att jag känt mig osmart, stormen gör att allt mitt samlande blir en stor hög i någon garderob som jag ibland kikar på och försöker hitta tillbaka till plasten där tanken startade, alltid med besvikelse som resultat.

Men så plötsligt händer det.

För några veckor sedan var jag med om för första gången i mitt liv att kunna hålla fast en tanke så pass länge så jag kunde tänka till en typ av punkt. Jag hör mig själv resonera i mitt huvud med ett fokus som aldrig funnits där tidigare, jag kan ställa följdfrågor utan att glömma vad jag pratar om, jag kan komma till slutsatser ibland. Jag kan skapa ett projekt, ett projekt som har en början och ett slut. Det har känts ofta de sista veckorna som om jag ska börja om med allt, som att jag ska lära mig saker på nytt igen. Som att jag fått en ny funktion som sparar information på ett annat sätt än endast känslomässigt. Som ett barn är jag nyfiken på allt som sägs och jag lyssnar med idel öra på alla som pratar, alla som jag tidigare haft svårt att hålla fokus på och hållit mig undan från med rädslan av att verka dum eller ointresserad. Jag är naiv och frågvis, inte rädd längre för vad svaren ska bli på mina frågor.

Jag undrar ibland om det är så här andra funkar, är det såhär det är att vara utan Adhd? Men så kommer jag på mig själv att det är lite komiskt precis tvärtom. Om fördomen om Adhd är att man pratar mycket och är ivrig och vill framåt så är det precis det jag känner just nu. Från att ha hållit allt på insidan och gått med en storm där inne som gör mig trött och utmattad så kan jag nu släppa ut det istället. Inte bara släppa ut det, jag kan agera på det. Jag är en virvlande vind på utsidan och alldeles alldeles lugn inombords. Det är ett lugn som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, ett lugn som gör mig trygg och stark, ett lugn som gör mig gråtfärdig varje dag av tacksamhet.

Jag vill ge några konkreta exempel på hur jag fungerar med och utan medicin. Hur mitt liv har förändrats dom senaste veckorna. 

Utan: Jag ska gå ut, jag är på väg till en affär för att handla något. Utan medicin blir jag störd, jag tar lång tid på mig för att klä mig, funderar, känner in, hur mår jag, vem är jag just den här dagen. På väg ut i hallen plockar jag med mig olika saker jag blivit distraherad av, jag går till köket med en nappflaska som ligger på golvet, jag ser köksbordet på vägen, måste bara rensa ur de gamla haklapparna som barnen inte använder längre, går in i förrådet med haklapparna, ser tvätten hänga där, jag hinner vika den lite snabbt, kanske slänger in en tvätt nu när jag ändå har det i huvudet, går in i badrummet, ska lägga in tvätten, ser mig själv i spegeln, fastnar minst tio minuter med forskning av hy mm, kanske borde jag färga håret, ska boka tid, var är telefonen? letar i sovrummet, hittar telefonen, ser garderoben, kanske skulle ta och sälja lite grejer, ska bara sortera ut lite, det tar bara en minut… ser spegeln, ändrar livssyn, måste byta kläder, stannar upp, tittar på klockan, ok måste gå nu, jag är i samma rum som jag startade. Tar i med all min kraft och fokuserar på dörren ut ur lägenheten. Kollar väskan att jag har mobil, pengar och snus, tar ut blöjpåsen från badrummet på väg ut, sätter på mig skorna, går ut genom dörren, glömmer blöjpåsen. Tid: En dryg timme. 

Med: Jag ska gå till affären. Jag sätter på mig kläder, tänker en snabb tanke att japp, jag är safe. Plockar ihop mobil, snus, och pengar, fotar listan på vad jag ska handla, tar på mig skor, går ut. Tid: 3 minuter. 

Tiden, tiden är dyrbar, men nu är den på min sida. 

Utan: Jag ska ringa ett viktigt samtal och presentera en ide. Jag bävar mig länge för att lyfta luren, jag gör allt för att slippa. Flera veckor kan gå och jag lyckas inte lyfta luren. Jag får prestationsångest, måste stänga in mig, vara helt ensam, trygg och ha en väldigt bra dag för att det ska ske, samtalet. Alla känslor måste stämma just då, inget får störa, ingen dålig vibb får hinna in i huvudet. Jag laddar och laddar, allt för att hitta lugnet, få ner pulsen, andas, blir trött, måste sova, ringer sen, bara ingen lyssnar, ingen ser. Jag kan inte dölja min nervositet tror jag, den lyser omkring mig, hela min kropp berättar tydligt att jag är livrädd. 

Med: Jag sitter på ett cafe, fullt med folk, känner att jag borde ringa nu, lyfter luren, signaler går fram, allt är omkring mig försvinner ur mitt medvetande och jag hör mig själv presentera mig och min ide som om det vore det mest naturliga i världen. Jag är safe. Jag är lugn. Jag är framme. 

Det är kanske svårt att greppa för någon utan Adhd hur enkla saker kan vara så otroligt svårt att hantera för den som lever med adhd, även för mig som har diagnosen själv kan det vara svårt att förstå hur saker och ting är så svårt när jag själv förstår, är en mänsklig och till och med smart varelse. Med medicin förstår jag däremot mig själv på ett helt annat sätt, jag ser utifrån på den tjejen som är jag, vilket jävla helvete hon har haft, jag ser med mina egna ögon en kämpe som orkat ända hit, en kämpe som kommit fram, äntligen kommit fram. Jag ser också ett del av mitt liv gå förbi med en historia som hade kunnat haft ett helt annat manus, om någon sett, om jag förstått. Det är inte sorg eller ledsamhet jag känner, det är mer ett faktum att det kunde sett annorlunda ut, bara så.

Eftertanke: 

Jag vill gärna säga något om mina tankar kring att medicinera. Det är en stor debatt kring det och så klart med all rätt. Jag ser det för min del som en starknapp, ett slags hjälp för mig att komma framåt, för där jag hamnat är ingen bra plats för mig. Mitt mål med medicinen är att den ska hjälpa mig när jag behöver, den hjälper mig att orka ta mig dit jag vill och dit jag måste. Medicinen är en startmotor för agerande. Hur kreativ jag än må vara så spelar det ingen roll om det inte händer något, en av diagnosens jobbigaste motsättningar. Att skapa inombords och sedan agera och få det att hända kan vara en omöjlig ekvation. Det här är min egen erfarenhet och det här sättet fungerar för mig. En sak jag däremot har tänkt på är barnen. Jag har två barn och det kan med stor möjlighet vara så att någon av dem visar sig ha Adhd, det innebär att jag som förälder ska vara med och besluta om mitt barn ska leva med eller utan medicin om det skulle vara aktuellt. För mig är det en stor fråga som jag inte alls är klar med i hur jag ställer mig till. För mig är det inte alls så enkelt att medicin är bara gott eller ont. Det kostar något och det ger något. Det jag kan säga om mitt eget liv är att jag är tacksam för att ha vuxit upp med min adhd obehandlad, kanske hade jag lite tur på vissa områden, mycket aktivitet, mycket plats för min egen värld och med en familj som varit tillåtande och stödjande. Min barndom med adhd har gett mig ett rikt känsloliv med en lyhördhet som jag är stolt över, den har gett mig kreativitet och ett stort hjärta. Det är svårt att veta vad det kostat och vad jag förlorat i min ständiga kamp.

I slutändan är det min åsikt att inget barn eller vuxen ska behöva förändras, det är samhället och formen som behöver förändras, så att alla får plats. Så att alla blir sedda och att alla får rätt stöd för att ta sig precis vart dom vill. Punkt.

Ps: blev det mer än två saker? Ser ni nån tråd? Jag är alldeles för utmattad för att läsa ännu en gång.

Josefin Ringbom 2015 09 16

 

5 svar på “Ett fantastiskt helvete!

  1. Jag säger det igen – din fantastiska förmåga att berätta så vi förstår, så det börjar virvla i våra egna huvuden för att sedan bli lugnt igen. Att ha gjort en liten resa med dig. Jag undrar om inte detta är på väg att bli en bok?

    Gillad av 1 person

  2. Återigen så älskar jag att läsa det du skriver! Om du märkte att ett av dina barn vid fem års ålder började att uppvisa sidor som skulle kunna vara någon form av en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning, typ adhd, vad hade du gjort då? Hade kontaktat BVC/vården eller hade du väntat till barnet börjar skolan? Hur hade du själv velat att dina föräldrar skulle gjort?

    Gillad av 1 person

    1. Hej Linda! Ursäkta att det drog ut på tiden med svaret. En av killarna hemma hade en lite olycka i fredags och så rinner tiden snabbt iväg.
      Jag har funderat och funderar mycket på just det här. Det är en oerhört svår fråga att svara på då jag försöker vara den mamma jag vill vara och samtidigt vet jag om mina egna brister.

      Innan jag fick barn skulle jag bog säga med stark tro att jag skulle vilja ge mitt barn allt det stöd jag kan utan att medicinera, jag tror att om jag hade haft föräldrar som sett detta hos mig kanske de kunnat ge mig mycket hjälp genom att försöka se det ur min situation. Att till exempel lyssna mer på mig när jag behöver prata massor för att själv koma fram till vad jag vill säga. Kanske se min oro och ångest mera och försöka hjälpa mig tidigare att få ett starkare självförtroende. Jag tänker att mycket handlar om att få låta det ta tid när saker och ting händer, tid att förklara, tid att lyssna, vara lyhörd när det handlar om miljöer som är jobbiga för barnet etc.

      Jag skulle vilja att det var så, att jag som mamma skulle kunna hjälpa mitt barn så mycket som möjligt, så beroende på hur pass svårt barnet har det.

      Men, det finns ett men. Jag har själv adhd och jag har även en självinsikt som gör att jag vet att det är en stor stor utmaning för mig själv att vara den mamman som jag önskar mest. Jag tänker mycket på att när jag ser drag hos mitt eget barn av adhd så tänker jag, herregud hur ska vi kunna möta den här utmaningen tillsammans? Kanske är det just nu för att de är så små så skrik och buller är väldigt mycket av vardagen och väldigt jobbigt för mig.

      Jag har ju tvillingar och har senaste året varit rätt hårt pressad inombords och är ödmjuk inför att våga säga att jag skulle klara ge allt det stöd som skulle behövas om någon av dem skulle visa sig ha adhd.

      Men jag hoppas!

      Medecin känner jag är en bra stöttepelare men jag skulle önska att den bara behövdes tas i vissa situationer och inte bli en del av barnets personlighet. Det är väl det jag är mest rädd för, att ett barn som har adhd inte får plats i samhället som det är. Drömmen är ju att mina barna ska få vara precis som de är och att vi runtomkring kan stötta så det funkar. En person med adhd har ett fantastiskt känsloregister och en förmåga att röra sig mellan fantasi o verklighet som skapar en massa kreativitet och vackra personer. Det vill jag aldrig ta bort från någon.

      Det är en av de positiva sakenrna med att jag fått diagnosen när jag blivit stor, att jag har fått leva med min personlighet och nu när jag tar medicin så vet jag vad jag tar bort från mig själv och vet att jag har det kvar om jag inte äter medicin, det är ju något man kanske missar om man äter sedan unga år..

      Men som sagt, det är bara funderingar jag har. Det är en jättesvår fråga och en dag kanske jag måste ta ett sådant beslut, fram tills dess lär jag ha vänt det hör några tusen gånger i huvudet.

      Hoppas du blev lite klokare i hur jag tänker iaf!

      Tack för att du läser min blogg!
      Det värmer massor!
      Mvh Josefin

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s