Denna vecka har börjat på ett allt annat än härligt sätt, jag är inte speciellt bra på att inte ha ett härligt liv. Det är en egenskap jag inte alls besitter, att hantera den vardagliga tristessen och kampen som vabbande mamma. En vabbande mamma med Adhd och med en attack av Pms är en relativt jättedålig kombo. Med det sagt och inne på dag tre i min lilla husarrest så börjar jag sakteligen anpassa mig och små stunder kan jag börja förstå att snart är det helg, och denna helg är speciell för den ska ta mig och min familj till Grekland. Vår första resa med Tvillingarna och jag är såklart livrädd, planeringsbesatt och har katastrofsinnet laddat så allt kommer antagligen gå hur bra som helst och jag kommer inte njuta en sekund förrän vi landar här igen nästa fredag.

Men nu vill jag prata lite om impulskontroll, eller rättare sagt avsaknaden av den. Man pratar mycket om bristen om impulskontroll när det gäller ADHD, mest pratas det om stökiga barn som stör och inte kan hålla sig till reglerna som är uppsatta. Det pratas om ungdomar som hamnar snett och inte sällan hamnar på andra sidan lagen ofta med droger och kriminalitet inblandat. Men det finns andra delar av det här myntet, som inte lika ofta kommer fram tänker jag. Jag ska berätta lite om min erfarenhet om att gå på mina impulser och varför jag sedan jag fått min diagnos har en helt annat förståelse för de som hamnar där på andra sidan.

Man kan säga att jag haft tur med mycket i livet när det gäller min omgivning. Jag har haft en väldigt trygg uppväxt med väldigt få tillfällen där jag lockats in i något som varit olagligt. Min impulskontroll brister däremot totalt vid pengar, kärlek och alkohol. I alla fallen har jag gjort dumdristiga val som ibland hotat min säkerhet, svidit hårt i plånboken eller sårat någon djupt. Jag ska berätta om ett tillfälle som jag ofta tänker på när jag tänker mig in i hur lätt det är att hamna på fel plats vid fel tidpunkt. Ett tillfälle som ger mig många svar på funderingar kring hur många av oss med diagnos fungerar och hur mycket vi önskar att det inte var så.

Medborgarplatsen 03:10

Jag har precis sagt hej då till min kompis Sara och vi har haft en underbart härlig kväll med mycket dans och skratt. Jag skuttar fram mot Mc-donalds vid Medis och är upplyft av kvällen bakom mig. Jag är inte alls klar, jag vill ha mer, mera dans, mera skratt, vill känna mer. Jag står på trottoaren och en av de alla snubbarna som kör svarttaxi ropar åt mitt håll. Han undrar om jag vill ha en taxi, jag bor några kvarter bort och behöver absolut inte åka någonstans. Vi pratar lite och någonstans där blir jag den naiva, lyckliga lilla tjejen som plötsligt litar på alla och ser världen som en stor lekplats. Vi skrattar och hoppar in i bilen och han kör iväg, vi ska köra en sväng, jag älskar att åka bil i städer på natten, alla ljusen och musiken i bilen blir som den illegala drog jag aldrig behöver ta. Jag är enkel att fylla med rus ändå. Han kör snabbt och jag är inte rädd, jag bara sitter där och ler för mig själv. Jag är trygg och lugn inombords när han kör långt över 100km/h ut från stan. Något som jag skulle ha fått allvarlig moralisk panik för samt varit livrädd för om jag varit nykter. Vi åker till nåt ställe, långt bort från söder, jag har ingen aning om vart vi är, spelar ingen roll där och då. Vi köper take away på nån drive in och han svänger in på sin parkering och med våra påsar går vi upp till hans lägenhet. Jag sätter mig i soffan i hans vardagsrum, börjar käka min mat. Han sitter bredvid, är trevlig. Efter en stund lägger han sin arm om mig.

Precis då, som om någon plötsligt lyckats nå in i mitt naiva psyke så slår det mig. Var är jag, det här är inte en bra plats just nu. Jag vet inte vart jag är och jag vet inte vem jag är hos och vad han är för person. Inom mig börja paniken yttra sig, jag är helt spiknykter och nu även väldigt trött. All den energi som hållit mig vaken och full av rus är borta och kvar är jag, ensam och rädd. Jag vänder mig till honom och med min lugnaste och coolaste röst ber jag honom att köra hem mig igen. Jag tänker att bara jag kommer härifrån ok denna gång så ska jag aldrig göra nåt så dumt igen.

Han säger ok. Han är glad, vi hoppar in i bilen, han kör mig hem och jag säger hej då med en kram. Inget mer, inget mindre. Han åker iväg och jag går in till huset där jag bodde och står vid spegeln och vet att jag är omgiven av en mängd goda människor och en flera miljoner ton tur som alltid kommer ur saker och ting med hela mig själv kvar.

Många säger att det värsta som finns är människor som blir personlighets förändrade när de dricker alkohol. Jag har sagt detsamma, ofta med tanken på att jag vet att jag själv blir förändrad och har sett det som enbart en nackdel och ett slags svaghetstecken, att inte veta vem man är. På senare tid har jag funderat mycket på det här med alkohol och registrerat mycket kring hur jag dricker och när. Jag ser tydligare vad som händer och för mig är det ett solklart hjälpmedel för att äntligen bli lugn, ingen hjärtklappning, ingen oro. Avslappnad och utan det väldigt höga stängslet av kontroll så släpper jag allt det som tynger mig dygnet runt.

Det är där i det lugnet som jakten på äventyr tar till, plötsligt från jag chansen att göra saker som jag annars är rädd för. Oftast är det positiva saker, som att dansa mer, prata mer och få njuta av att få känna mig stark. Ofta känns det som att det är såhär jag borde känna hela tiden. Om jag hade vetat mer om Adhd innan jag fick min diagnos skulle det här nog vara ett av de tydligaste tecknen på självmedecinerande. Det är en nära gräns mellan den positiva och negativa effekten tyvärr. Den destruktiva kommer oftast förr eller senare.

Det framstår inte längre lika konstigt för mig nu att jag gjort en hel del saker jag aldrig skulle ens skulle överväga utan en eller flera öl i kroppen.

Det har också gett mig en förståelse för de som inte kan hantera sina gränser, de som söker rusen på destruktiva platser. Det kan vara svårt att se hur det kan verka på något sätt smart eller bra att agera som många gör. Det jag däremot kan förstå är att den här jakten på att få känna stora känslor och jakten på att få känna lugnet inombords för en gångs skull. Jag förstår det. Jag förstår det mera nu än någonsin.

Eftertanke: 

Mina handlingar och min relation till alkohol har jag för det mesta sett som positiv. Det är först nu med facit i hand som jag lärt mig hur den påverkar mig, positivt och negativt. Jag har en väldigt restriktiv hållning idag till alkohol när det gäller mig själv. Jag är absolut inte en nykterist, jag älskar att ta en öl, dricka vin och ibland dra till med en blöt helkväll. Däremot vet jag nu mycket mer om den destruktiva sidan som alkoholen ger mig, därför ser jag till att välja mina tillfällen mer nu än förr. Jag har även en ny relation till alkoholen som jag fått genom att börja med medicin sedan ett par månader. Jag har nämligen inget behov alls längre av att känna det där lugnet inombords för det finns där hela tiden nu. Jag är så lugn. Lugn och fin på insidan och härligt sprudlande på utsidan. Det är mycket som plötsligt fått så mycket svar, jag ser fram emot fler.

Ps: På fredag åker jag till Kreta en vecka, något som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag önskar jag kunde stänga av hjärnan mer och verkligen vila nu när jag ska få chansen. Det kommer såklart inte att fungera så bra när hjärnan aldrig tar semester, det är mycket som ska jobbas med i huvudet så länge jag är vaken. Men jag har bestämt att jag inte ska skriva i bloggen nästa vecka. För att inbilla mig själv om att det är iaf en sak jag ska ta ledigt ifrån. Önska mig lycka till. Ja, ja kommer att läsa era kommentar och gå in på bloggen och skriva svar. Det är helt omöjligt för mig att låta bli den delen. Tack för att ni läser och kommenterar.

Josefin Ringbom 20150930

2 svar på “Med livet som insats i jakten på känslor.

  1. Tack för tankeväckande läsning. Du är otroligt duktig på att sätta ord på alla känslor. Jag får en o annan ”aha-upplevelse ”
    Jag önskar dej en härlig semestervecka och att du kan hitta stunder att bara vara,, bara njuta!

    Liked by 1 person

    1. Tack Pia-Maria. När jag skriver så får även jag en hel del aha upplevelser, det är som en viss information kommer hela vägen in endast när det kommer i ord. Märkligt, och intressant. Många skulle säkert må väldigt bra av att reflektera mer över olika substitut man använder för sitt välmående. Alkohol är en av dem. Tack för din kommentar! Betyder allt!

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s