Många hör av sig till mig med underbara ord som värmer rakt in i märgen. Flera av dem talar om modet, modet jag har som berättar så öppet om mitt liv och min diagnos. Det är rörande varje gång någon säger till mig att jag är modig, för jag är ju enligt mig själv oftast motsatsen. Rädslan och oron jag bär med mig är ju som jag skrivit förut en kronisk känsla inom mig, den är alltid där. Det som kanske låter konstigt är att min oro och rädsla sällan handlar om det som kan vara mest logiskt för andra.

Det vill jag prata lite om idag. Det första ni ska tänka på är att nu när jag skriver det här är jag väldigt nära min oro, den äter mig innanför huden, det beror på att barnen sover middag, jag skriver i bloggen. Jag vet just nu inte när jag måste sluta, men jag vet att jag kanske måste avsluta mitt i en mening för att gå in och vara en varm mor åt mina barn som är sjuka. Det stressar mig så otroligt mycket. Det är en väldigt stark oro, varför undrar ni? Jag kan väl fortsätta skriva senare? Jo visst, rent teoretiskt kan jag det, det är bara att jag funkar inte så. Jag är fokuserad nu, jag är här nu, om en timme eller två kanske jag inte hittar hit igen. Jag känner en känsla inombords som säger att får jag inte göra klart nu kommer det förloras helt. Det är en av grunderna i varför jag i min Adhd behöver förutsägbarhet så långt det går, många med mig behöver veta exakt hur länge de kan få snöa in på något utan att bli störd. Att bli avbruten, störd eller kissnödig kan vara det absolut värsta som finns.

Rädsla

Jag är rädd varje dag, från morgon till kväll. Jag använder rädsla som begrepp för både ångest, oro, rädsla och stress då de är alla en stor del av vad det handlar om.

Jag är rädd för getingarna nästa sommar, jag är rädd för att bli trött och därmed nedstämd efter lunch, jag är rädd för att människor inte ska förstå, jag är rädd för att mina tänder ska gå sönder för jag hatar att borsta dom, jag är rädd för havet, jag är rädd för att ta på mig fel kläder till min sinnesstämning, jag är rädd att barnen inte ska vakna på morgonen, jag är rädd för att min kille inte ska gilla min bakgrund, jag är rädd för att en dag kommer människor i min familj att gå bort, jag är redan rädd för  talet jag ska hålla på min pappas begravning och han är ännu hur levande som helst, jag är rädd för mailet jag väntar på från byggnadsnämnden i mars, jag är rädd för saker som aldrig kommer hända, jag är i krisberedskap redan för saker som kan inträffa på en resa om tio år, jag är rädd för att bli för glad och då bli trött, jag är rädd för att bli kritiserad för att jag inte kan släppa taget om negativa tankar, jag är rädd för andras känslor för jag klär mig själv i dom. Jag är rädd att mitt huvud ska kollapsa när det blir fullt för att jag håller alla dessa tankar igång samtidigt, Jag är rädd för vardag, jag är rädd för tristess. Men jag är framförallt rädd för att bli rädd. För att vara rädd och orolig all kraft från mig, så jag är konstant trött. I grund och botten så är jag alltså rädd för att bli trött, och jag blir trött av det mesta som ingår i min vardag i mitt samhälle i mitt Sverige idag.

Det ologiska modet

Men så finns det några tillfällen då jag inte alls är rädd, då rädsla eller oro inte är en del utav mitt vokabulär. Det har inget med logiskt tänkande att göra, inget med förnuft att göra. Det handlar om saker som utmanar mig och därmed håller mig vaken. Det handlar om saker som gör att jag är närvarande och där.

Så när en av mina söner fick andningsuppehåll för ett år sedan så blev jag såklart som vem som helst skulle bli, livrädd för att han skulle dö. När det visade sig att han skulle överleva och fick andas ordentligt igen och inget livshotande längre kunde hända så hade jag plötsligt gått in i mitt superhjälte-mode. Där och då försvinner rädslan på en sekund. Jag är inte rädd för vad de ska göra med honom på sjukhuset, jag är den som sitter och håller hans lilla hand när han gråter och skriker då de ger honom kontrastvätska i tarmarna, det smärtar mig att se honom och mitt hjärta är en rinnande massa, men jag är inte rädd, min kropp vet nämligen att inget kommer få mig att bli trött nu, jag är den mest fokuserade, stabila person min son kunde ha med sig i den stunden. Inget kan göra mig svag där och då. Den här händelsen tänker jag ofta på och i början så kände jag mig sjuk i huvudet som på något vis blir energisk av att någon far illa… som en jävligt skev person skulle jag sagt då. Nu vet jag att det är inte så att jag går igång på akuta situationer, de håller mig bara vaken. Jag upplever sällan händelser som får mig att känna mig så vaken som i såna lägen som när det är på allvar, och det är en energi som jag saknar så ofta.

Häromdagen pratade jag och en person om yrken som skulle passa oss och vår personlighet. Jag berättade för kvinnan som är på väg in i en egen utredning att det är så konstigt att när jag tänker på yrken som skulle passa mig så är det yrken som till exempel obducent, hon nickade jakande och jag fick direkt förståelse från hennes håll, hon hade tänkt samma tanke.

Att säga till personer att jag vill bli obducent är alltid lika intressant, speciellt till de som känner mig och vet att jag är känslig för allt med märklig konsistens när jag äter, att jag inte kan glömma jobbiga saker jag sett eller inte alls gillar att se operationer på bild överhuvudtaget. Jag drömmer mardrömmar och är mörkrädd och alldeles för känslosam för att hålla på med något som avlidna människors kroppar. Så jag funderar vidare på det här, det är som sagt få tillfällen då jag hittar händelser som håller mig vaken och tillräckligt intresserad för att kunna hålla fokus. Om någon skulle ställa mig framför en kropp och säga, du Josefin måste hitta orsaken till varför denna person har dött. Du måste hitta ledtrådar som finns under huden. Då skulle det klicka till något inom mig, jag skulle plötsligt hamna där igen, i mitt eget superhjälte-mode. Det finns ingen som är äckligt eller obehagligt nog som skulle hålla mig borta i den stunden, knivskarp och fokuserad skulle jag rota omkring och bortse i den stunden vad det är jag jobbar i och med. Det handlar om vakenhet, att få vara vaken.

Att jag sen skulle falla pladask och aldrig våga sätta min fot utanför dörren, sluta äta mat, gå i terapi resten av livet och kanske aldrig mer vilja se med mina ögon är något som i den stunden inte är vara relevant för mig. Det är där i den stunden min adhd kanske tar över främst. Bristen på att kunna reflektera på vad som sker om jag går igenom en sak, vad händer sen? Vad gör det med mig långsiktigt om jag gör de saker som skulle kunna hålla mig vaken en stund just nu? Att inte kunna reflektera och att samtidigt alltid söka nya sätt att hålla sig vaken på, det är vad jag skulle kalla det som vi ser som impulsivitet, något många ser som en positiv egenskap, men i vissa fall kan vara det man kämpar mest med.

När det gäller att inte vara rädd återgår jag till min inledning, om alla ni som skriver till mig om mod. Mod att vara öppen och skriva här om min Adhd och mitt liv är inte mod för mig, för att vara modig måste man vara rädd, det vet ju alla. Att vara öppen är väldigt lätt för mig och att skriva till er håller mig både vaken och intresserad. Jag är intresserad av era tankar och era kommentarer, jag är intresserad av att förstå mig själv och andra i liknande situationer. Jag är så glad och tacksam för alla era ord om mod, men jag måste erkänna att jag känner mig inte modig, det skulle vara en bluff om jag själv använde det ordet om mig i det här fallet. En av de få saker jag känner mig totalt trygg i är att vara öppen, läs mig gärna som en öppen bok, ställ en fråga om vad som helst och du får hela mitt liv serverat vare sig du vill eller inte.

Jag skulle däremot säga att jag är modig i många andra situationer, varje dag. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att jag är modig nästan hela tiden, för jag är ju näsan jämt orolig och rädd, bara det att det inte är för det som är logiskt att vara rädd för. Mitt mod är för mig ologiskt, modet gillar jag, när jag känner mig odödlig och stark, synd bara att det kostar så mycket oro och rädsla för att få lov att vara här.

Eftertanke:

Jag vill gärna dela med mig till alla som vill läsa och höra vad jag har att säga, i denna eftertanke vill jag be er som läser att dela med mig av mina ord till människor ni tror skulle uppskatta att läsa dem och kanske även höra dem från mig personligen. Jag har som några av er kanske läst startat en föreläsning via studieförbundet vuxenskolan i Visby men jag vill gärna säga att självklart ser fram emot alla typer av förfrågningar där det finns någon som vill lyssna.

Jag var och talade för en klass på Wisby Gymnasium förra veckan och det var väldigt fint att få bli tillfrågad att berätta om mitt liv för de som var där och lyssnade. Det är precis det som jag vill ägna min tid åt, att vara till för att sprida uppmärksamhet och prata runt våran speciella och många gånger helt fantastiska personlighet, som är kantad med svårigheter av olika grad.

Jag vill även göra en lite efterlysning, jag har nämligen hört av min kära pappa att det finns en person där ute som håller föreläsningar om Adhd på Gotland. Du berättade då för min pappa att du pratar om min blogg i dina föreläsningar och jag blir såklart stolt och glad och skulle gärna ha kontakt med dig för att få höra mer. Så hör av dig om du vill.

Josefin Ringbom 2015 10 22

 

4 svar på “Det ologiska modet.

  1. Känner igen mig i varje ord du skriver. Har du börjat föreläsa? Kanske skulle slå våra kloka huvuden ihop? Jag saknar info och föreläsningar om GAD, så förhoppningsvis ska jag bygga upp några sådana:)

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s