I min roll om förälder så känner jag mig väldigt trygg när det gäller min egen förmåga att ge mina barn en god miljö att växa upp i, en miljö som jag hoppas kommer visa dem goda värderingar, mycket kreativitet och en stark trygghet i sig själva. Jag tänker att jag har bra förutsättningar för att ge dem bra moral, etik och värderingar. Oftast tror jag att jag ska kunna visa dem ansvar och att ta vara på sig själv.

Men så finns det också ett par tillfällen där jag själv inte alls har makten över mig själv, tillfällen där jag inte vet hur jag ska övertyga mig själv eller ännu mindre någon annan att det finns en annan väg att gå.

Det händer när jag inte får eller kan gör det jag vill, exakt när jag vill det. Jag kan tänka mig att ni som läser det här som lever med någon som har Adhd, stor eller liten, känner igen att när den personen har kommit på eller vet att ni ska äta ex glass så är det fokus på det, bara det och inget får stoppa eller blockera vägen mot denna glass. Det är en liten sak i en stor värld av händelser, men för en  person som mig kan det här vara nog för att förstöra hela dagen, veckan, livet… det är så det känns just då i alla fall.

Jag försöker sätta mig in i känslan jag får när det händer, det kan vara en eftermiddag mitt i veckan, jag har hämtat barnen, dagen har varit ganska ok men som vanligt önskar jag att jag hade gjort mer och med bättre fokus. Jag tar vägen förbi centrum där kläd- och matbutikerna ligger, jag behöver energin av att det händer något runt mig såhär på eftermiddagen. Jag behöver inte handla något men går in i en klädbutik, det är mitt belöningssystem som ger mig tillåtelse att gå in, inget har nånsin haft chans mot det. Känslan är fortfarande att jag inte behöver något, ska bara titta, inte köpa… Såklart är det sällan jag går in i en affär utan att handla, plötsligt verkar det ju ologisk, att vara i butiken men inte passa på att leta efter något vi behöver, kanske kan göra ett fynd. Hittar en tröja som jag absolut inte behöver, den där tröjan jag inte kommer kunna leva utan. Fram till nyss visste jag inte att den fanns, nu fyller den plötsligt en livsviktig funktion. Hur ska jag kunna leva utan den? Plockar med tröjan och funderar på hur mycket pengar jag har, antagligen inte några alls men kollar ändå.

Det är här det händer något som jag inte kan förklara och inte kan handskas med så bra även i vuxna livet. Jag inser att jag inte har råd, men det kommer inte att sätta stopp för mig. Jag kommer nu att ge mig hän för att på något sätt lyckas få med den här tröjan hem. Nej, jag kommer inte stjäla den, det är jag alldeles för rädd för, lagar och regler håller jag mig alltid till. Hur ska jag få tag på pengar nu, inom några minuter helst, jag kan inte vänta. Kanske frågar jag min sambo om pengar, kan jag inte det frågar jag kanske någon annan som kan tänkas överföra lite cash snabbt. I den här stunden har jag ingen som helst ångest över att jag tar just nu ett beslut som är dumt både långsiktigt och kortsiktigt. Jag vet hela tiden vad jag gör och analyserar även det faktum att jag kommer ångra mig, kanske lämna tillbaka tröjan eller tänka att jag är ett sånt pucko som inte lär mig handskas med pengar. Dessvärre räcker inte mina egna logiska och rationella ord eller tankar till. Jag kan inte snacka mig ur dessa situationer själv. Den här känslan i kroppen av att hitta något man inte kan leva utan känner jag varje dag, ibland flera gånger om dagen. Den fysiska upplevelsen i kroppen är av den typen att pulsen höjs, jag blir upprymd, känner mig energisk och självsäker. Som att den här tröjan eller vad det är jag önskar kan ge mig något jag inte har förmågan att ge mig själv.

I dessa stunder spelar det ingen roll om barnen är griniga och vill hem, spelar ingen roll om jag är sen till ett möte, väldigt få saker spelar roll när jag bara måste fixa det här först, om jag bara får fixa det här kommer allt bli bra.I dagsläget med min medicin har jag kontroll över läget, men så här var det alltid innan. Ett evigt sökande efter hur jag ska lyckas med saker som är inte bara onödiga utan också energikrävande och ekonomiskt uttömmande.

När jag åter igen sätter mig in i rollen som mamma åt mina två underbara killar så vet jag redan nu att det finns en sak som jag kommer ha problem med att förklara för dem. Vi tänker oss nu att någon av dem har Adhd, eller bara som liten är i faser av total egoistiskt tänkande där livet kan kännas som det tar slut om de inte får som de vill. Tänker mig in i att en av killarna har fått för sig att han vill ha godis på en torsdag och vi har sållat oss till gruppen där man äter godis på lördagar. (även om jag själv aldrig skulle tillåta mig själv ha en sådan utmaning att leva efter) Han kanske har kommit fram till att utan just skumbananer kommer han inte kunna vara glad någonsin mer i sitt liv, så känner han nu. Hur är då tanken att jag, jag som inte själv har svaret på hur jag ska handskas med det själv, kunna på ett pedagogiskt sätt få honom att inse att det är ok att vilja ha skumbananer och på lördag kommer han få det, men inte idag, inte nu.

De säger att man ska leva som man lär, jag gillar den tanken, men tänk om man själv inte kan det? Tänk om man själv inte kan stå emot sina impulser att göra det man vill, tänk om man i alla situationer framstår som en smart och rationell person, förutom när det kommer till den stunden där man totalt överrumplas över iden att en tröja kan ändra hela ens livssyn och perspektiv på sig själv och andra?

Jag brukar själv tänka att mina föräldrar borde gett mig mer tydliga riktlinjer om ansvar och pengar mm, kanske kunde de sagt nej några gånger och fått mig att kämpa för saker på egen hand, spara pengar, se värdet i att själv kunna betala för något som jag ville ha. Det hände aldrig, jag fick vad jag ville ha, jag var en bortskämd unge, min pappa köpte allt han kunde för att hålla mig glad och livet enkelt. Inte av ondo utan av kärlek och dåligt samvete för att han ar borta mycket.

Jag vill ju vara en sådan förälder som visar att det man kämpar för ska man få, sparar man pengar har man råd med det man önskar. Jag vill att de ska känna bekräftelsen i sig själv när de själva fixat något. Men tänk om jag inte orkar, tänk om jag själv haltar lite och tar den enkla vägen, att med Adhd försöka ge någon alla de där sakerna ovan är rent teoretisk möjligt, det vet jag. Men i praktiken är det en kamp som jag inte kommer vinna varje gång, kanske till och med sällan.

Eftertanke

Ni som läser och lever i det här, jag skulle vara så tacksam om ni när ni läst detta kommenterar i min blogg. Jag är genuint nyfiken och intresserad av hur det ska kunna vara möjligt att ge någon som man själv har så stora problem med, samtidigt som ett barn kanske har precis samma kamp framför sig. Jag är den som ska vara förstående och vägledande, men jag är samtidigt den som förstår mest hur det känns att känna de där känslorna.

Josefin Ringbom 20151030

4 svar på “Att inte få som jag vill.

  1. Oj, här gick jag igång. Eftertanke och funderingar när de är som bäst. Glömmer jag vem jag själv är så blir det knepigt varje gång,. själv är jag ett vuxet barn med barnasinnet kvar, tur att andra i kring mig är bättre än jag på gränser, däremot förstår jag mig på dem som är små 😄

    Gillad av 1 person

    1. Tack Mike! Ja det är speciellt att känna med de små så starkt, som att vi stannat där känslomässigt med all drama det innebär att vara liten. Om man tänker sig att alla hade samma känslostyrning som små barn så skulle det kanske snabbt bli kaos, eller briljant:) hur som helst så är det precis så många av oss har det. Inte konstigt att man blir helt slut av att varje dag försöka hålla tillbaka, gömma och försöka passa in…

      Gilla

  2. Jag känner igen mig SÅ mycket i så många av dina blogginlägg. Är 38 år och har nyligen fått add-diagnos, strax innan en av mina två söner fick adhd-diagnos.

    Och jösses, som jag sliter med exakt de här frågorna! Till exempel det där med att en ”ska” borsta tänderna varje morgon. Jag har ju aldrig i mitt självständiga liv fått in någon hållbar rutin för det – hur ska jag kunna ge det till mina barn?! För mig verkar det som att jag kan instifta rutinen, och det barn som har lätt att följa rutinen anammar den snabbt. Så långt inga problem. Men om ett barn känner ett motstånd mot rutinen, då blir ekvationen för problematisk: rutin 1 – motstånd 2, typ. Problem kring tandborstning, godiskonsumtion, svordomar, skärmtid osv löser jag genom att rationalisera bort dem som småsaker; inget viktigt i det stora hela, vi måste inte leva som normen lär, vår trivsel är viktigare, osv. Säger inte att det är en optimal lösning, men den enda jag hittat än så länge. 🙂

    Värre blir det för mig med det där att komma iväg hemifrån de där dagarna då allt känns fel. När sonen med adhd ligger på hallgolvet och gråter för att kläderna är för sträva, sitter för tajt, korvar sig. Eller när han har overload i huvudet och blir förbannad bara av tanken på att behöva möta folk, prata, titta i ögonen, svara på frågor, vänta på sin tur, lyssna på tråkiga saker. Och min igenkänning är total. Då får jag svårt att säga ”Vi har skolplikt i det här landet, så res dig upp”.

    Oftare och oftare finner jag mig själv tänka ”Han är som jag. Och det kanske är helt ok att vara det.” Den tanken i sig är en revolution. För mig är det så himla tydligt att mitt största psykiska lidande inte har kommit av min add, utan av min strävan efter att verka normfungerande. Min strävan efter att leva enligt andras regler. Strävan efter att gömma/anpassa mina egna behov. Och finns det något jag vill att mina barn ska slippa, så är det det. Jag vill mycket hellre att de lär sig om sitt värde, om sina behov och hur de kan ta hand om sig själva.

    Så, de dagar när jag har sinnesnärvaro där i hallen, sätter jag mig ned på golvet med honom och lyssnar. Ser om det går att lirka lite, kompromissa, hitta sätt att göra det mer uthärdligt. Om det inte går, får han helt enkelt följa med till mitt lugna jobb och sitta en hel dag med sin ipad. Och hela vägen till jobbet försöker jag resonera med min egen rädsla. Rädslan för att att råka uppfostra honom till en samhällsfrånvänd individ.

    Jäkligt svåra grejer! Inte konstigt att det ofta känns som att en har jobbat en hel arbetsdag redan innan en har kommit till jobbet. 🙂

    Gilla

    1. Tack för din kommentar och dina tankar. Det är verkligen intressant med hur vi många av oss anpassat oss så mycket vi kan in i samhället, på vilka grunder egentligen? Jag hoppas mina barn, med eller utan adhd får en möjlighet att känna sig trygga i att bara för att det är normen som gör det mesta på samma sätt så är inte det det enda sättet. Tänker mycket på just du skriver om att vara förälder till ett barn med adhd och ha diagnosen själv. Det är en av de tuffare sakerna jag just väntar mig av livet. Mina killar är 2 nu så jag har en bit kvar av ovisshet, även om det finns tydliga tecken redan nu. Stor kram till dig. Återkom gärna med tankar, det betyder mycket! /Josefin

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s