Det här inlägget är idag från mitt innersta till er som vill läsa. Jag kan inte titta på, inte läsa mer ord, inte hålla mig från att gå sönder varje sekund en person förlorar mot världen och faller handlöst i den kamp mot ett bättre liv i frihet i ett land där fred råder.

Den 12 oktober 2002 var jag med om en terrorattack. En terrorattack där 210 människor förlorade sina liv knappt hundra meter från mig. Knappt två hundra meter bort sprängdes människor från det landet jag kommer ifrån, från länder jag aldrig varit i små bitar. Små bitar av människor från hela världen blev spridda över taken, hittades bakom bardiskar, på balkonger. I den vrån jag satt den kvällen hittades dagen efter ett köttstycke bakom disken som ägaren la i ett tygstycke och bar till alla de hjälparbetare som var på plats. En del av en människa bars iväg i ett tygstycke istället för att dansa vidare i natten. I taket på den bar jag satt var ett hål stort som om en bil rasat in, himlen den natten lyste röd och gul av flammorna som brann, flammorna där människor blev till aska och inte längre kunde identifieras.

Jag har kvar jeansen jag hade den kvällen, det är en reva i dem. Det är det enda tecknet som finns på att jag varit i närheten av den terrorattack jag var med om. Men i mitt inre finns det alltid kvar. Ljudet av bomben på ca 2 ton som small i bilen de ställt utanför ett diskotek. De två andra explosionerna som gick av inne på ett annat. Mörkret som sänkte sig den sekunden alla ljus slocknade i flera kilometers radie. Glassplittret jag sprang i efteråt för att ta mig till säkerheten. Inne i mig kommer det aldrig vara sig likt. Det sitter inmurat hårt, precis under ytan ligger det och pyr. I väntan på att elen ska gå, att någon ska skjuta fyrverkerier eller militärer leka krig. I de lägena kommer upp till ytan och jag vet i den sekunden att min kropp och mitt psyke är traumatiserat för alltid.

Den dagen ändrades allt. Jag blev rädd. Jag blev så jävla rädd. Jag var rädd för muslimer, jag var rädd för alla med längre skägg än stubb, jag var rädd för alla som hade långa vita kaftaner på sig. Jag var rädd att flygplan skulle störta över mitt hus på landet, jag var rädd för att åka båt, jag var rädd för mörker, rädd för att sova. Jag var så rädd. Det hade jag kunnat fortsätta vara, jag hade nu kunnat sitta här i min lägenhet i mitt trygga land och vara rädd. För nu ska det komma en stor mängd människor hit som är på flykt från länder som är fulla med människor som jag skulle kunna vara rädd för. Men redan 2002 när jag var 22 år gammal och skitskraj så visste jag att jag skulle aldrig tillåta mig själv bli en rasist, jag skulle aldrig tillåta världen göra mig till en ansvarslös och rädd person.

Så jag tog mitt ansvar på de sättet jag kunde. Jag bodde hemma hos mina föräldrar några månader. Tre månader i en total blackout. Sen gick jag till psyket på krissamtal och berättade att jag tänker inte leva som en rädd person. Jag önskade mig av mamma ett medlemskap i Röda korset, jag började plugga religion. Jag ville lära mig om allt om det jag var rädd för, sommaren efter öppnades ett asylboende för flyktingar på Gotland och jag jobbade ideellt nästan varje dag tills de stängde och alla var tvungna att flytta. Jag levde med människor som inte hade något men som ändå gav allt. Jag levde med dessa människor som hade upplevt rädsla under kanske ett helt liv. En rädsla jag endast hade upplevt under en kväll. Det året, 2003 är nog det viktigaste av de som jag levt hittills.

Det var mitt ansvar att inte leva som rasist, det var mitt ansvar att inte leva rädd, det var mitt ansvar och bara mitt ansvar. Det finns ingen regering eller kommun som kan göra dig mindre rädd, det finns ingen minister som har svaren, det finns ingen att lägga ansvaret på. Den enda som kan ta ansvaret är du och jag. Jag tog mitt ansvar och varje dag försöker jag ta ansvar för min egen bild av andra människor i vår värld.

Jag har fått en nytt jobb, ett jobb jag drömt om sedan 2003. Jag jobbar på en plats där jag får vara med och stödja, hjälpa, integrera människor i detta land. En plats som människor på flykt tagit sig till för att få uppleva trygghet och en ljusare framtid. En plats där ett leende är en succé, kanske har dagen varit ok för att vara helt ensam utan sin familj, sina syskon och sitt språk. Människor som har förlorat så otroligt mycket mer än vad vi kan tänka oss. Som hört granater falla utanför sitt fönster när de ska sova. Människor som jobbat i fabriker sedan barnsben och aldrig fått leka i frihet ute på en öppen gräsplan. Varje dag och minut jag spenderar på etta jobb är jag viktig, delaktig och så oerhört glad att få vara där.

Det enda som jag är rädd för är numera de människor från det land jag vuxit upp i, de människor som med sina rädslor och sin ignorans mot eget ansvar vill elda upp huset där vi alla sover, som vill att dessa människor ska försvinna från den enda trygga plats de nu har. Platser man inte längre får nämna vart de ligger, för att de som bor här bredvid inte vill ha oss där. Jag trodde aldrig i mitt liv jag skulle få uppleva det som händer runt oss i Sverige och på andra platser i Europa. Jag frågar mig själv när människor slutade ta eget ansvar för sina värderingar och sitt liv. När började människor lita på det som sägs på grund av rädsla för  förändring. När slutade vi människor på exempelvis lilla ön Gotland att hjälpa de som behöver oss. Med en historia av varma mottaganden som har gett oss liv och framtid här. När slutade människor ta ansvar?

Jag kommer aldrig sluta ta ansvar för att mina värderingar är precis lika öppna och vidsynta som idag. Jag kommer aldrig lita på att någon annan ska göra mitt liv enklare eller rikare (om nu någon fortfarande tror att pengar gör en person rik). Jag kommer alltid ta ansvar för att varje hand jag tar i ska få känna att min hand är stadig och trygg. Du kan ta min hand och hålla den när som helst. Jag kan inte ge dig en framtid eller några löften, men jag kan välja att ge dig min värme och min varma hand när den behövs. Det ska jag alltid ta ansvar för.

Josefin Ringbom 20151113

 

3 svar på “Ansvaret är ditt / Ta min hand och håll den. #Welcomerefugees

  1. Vilket fantastiskt moget sätt att ta itu med det trauma du var med om! Man kunde bara önska att alla hade samma inställning, att själva ta ansvar för att deras värderingar är öppna, istället sitter många hemma i sin trygga värld och låter sig styras av sin egen rädsla.

    Liked by 2 people

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s