Jag kommer så väl ihåg den där dagen då jag gick sönder första gången. En junidag 2009, morgonen då dörrarna skulle öppnas på första dagen av säsongen på krogen. Dagen då jag gick upp, gick in till mamma och pappa och sa att nu orkar jag inte mer, med tårarna rinnande och lättnad från mina axlar bröt jag där och då ihop av utmattning och stress i mitt inre. Det var början till slutet, och slutet som skulle bli en början. Början på mitt liv som den jag ville vara och den jag numera är.

Jag vill berätta om min resa in i utmattningen. Den resan som många är i just nu, en resa som kanske aldrig helt slutar. En utmattning sätter spår som aldrig låter läka helt, men som med åren blir klokhet och kunskap och mer och mer tynar bort och kvar finns bara några små små ärr som ingen ser men som vid vissa tillfällen dyker upp som en gammal vän med varningsflaggan i näven.

Våren 2009, jag medverkade i Halv åtta hos mig, en matlagningsprogram på TV4. Med vinsten i min hand så hade jag min krog öppen varje helg för intresserade gäster som ville smaka min vinnarmeny. Det var många härliga helger med en fullsatt krog på vischan. Jag jobbade och slet med alla delar, kök,disk,servis och med ett tappert försök till glad min. Det fungerar ett tag för mig, jag är en jävel på att jobba intensivt, långa pass och mycket att göra. När det blir tyst och lugnt och de sista gästerna sitter kvar i baren för att dricka sin sista klunk hinner jag andas och då går luften ur som om någon drar ner gardinen och totalt mörker faller. Inte en sekund till vill jag vara där, måste vila, vill inte vill inte. Det är där man behöver den sista biten som jag inte hade, passionen för det man gör. Jag saknade den. Det skulle bli det som visade sig när utmattningen slog till och rullgardinen förblev nere dygnet runt.

Det var inte en krasch som jag tänkte, ingen vägg jag gick in i. Det var en lång och seg utdragen process som gjorde det svårt för mig att lyssna. När jag efteråt tänker på livet 1,5 år innan så vet jag att jag slutade vara genuint glad. Jag skrattade och hade kul men det var inte på riktigt, inte genuint. Ett påklistrat leende och en vänlig tom i alla lägen kan få alla att bli lurade, inklusive en själv.

Likgiltig, det är det bästa ordet jag kan beskriva mig själv på under den tiden. Inget betydde något.

Jag har under många år önskat mig att en gång i mitt liv få vakna upp utan bära allt det jag burit på mina axlar, att en dag få vakna utan oket bestående av skulder, utan ångest och utan oro. Det där som händer på film, människor blir lämnade, sparkade eller får tjänstledigt från jobbet och bara blir sådär fria och gör viktiga personliga resor och alltid med en massa pengar och fina lägenheter att bo. Så är det inte riktigt i min verklighet, inte i så många andras heller vad jag vet.

I verkligheten finns få skyddnät att fästa sin skit i som egen företagare, ingen myndighet eller något företag som säger: skit o fakturorna, de löser sig! Det finns ingen paus att ta en dag när säsongen ska börja och gästerna står och väntar med sommarskjortan på. Det som fanns för mig var en förstående och stöttande familj och en inneboende förståelse i mig själv att det finns ingen mer möjlighet för mig att vara kvar i mitt liv såsom det såg ut då.

Räddningen för mig den gången var löpning, vila och förändring i mitt ledarskap inom företaget. Det enda jag kunde styra i en tid där ingen paus gick att få. Jag skapade min värld som jag kunde hantera och bestämde mig för att lyssna på mig själv från och med då, vad det än skulle kosta.

2010 hösten. Med viktiga beslut i bagaget bestämde jag mig för att lämna ön, åka till Berlin och studera på konstskola. Det viktigaste beslut jag tagit. Resan, resan till mig själv.

I Berlin skapade jag mig själv till den jag är idag, tog mina första staplande steg till självkännedom. Lyssnade inåt, pluggade stenhårt och sprang och sprang. Jag sprang mig själv frisk. Det är löpningens förtjänst att jag höll tänker jag ofta. Löpningen och distansen från mitt gamla likgiltiga jag.

När utmattning nummer två kom kände jag igen tecknen mycket tidigare, barnen hade kommit och återigen fanns ingen paus, det finns ingen paus från föräldraskap. Skillnaden denna gång var att jag kunde se det tidigt, försöka ta tag i problemet innan det växte för starkt. Det var 1,5 år sedan jag började se tecken igen och det tog ungefär 9 månader tills jag fick min diagnos ADHD. Mina bokstäver som jag numera älskar så mycket mer än hatar.

Tidigt i min utredning fick jag informationen från läkaren att hon aldrig träffat en vuxen person med adhd som inte varit deprimerad eller utmattad.

Idag vet jag också att utmattning inte drabbar lata eller bekväma människor som man lätt verkar tro. Det drabbar nästan i alla fall de extremt ambitiösa och driftiga. En tydlig koppling till att många med adhd  ofta drabbas. Lägger man till en kvinnlig aspekt på det hela så ökar tydligheten ännu mer.

Pausen, vilan, behovet av att få ro är fortfarande något jag söker. Jag hoppas nå dit snart. Jag är på god väg.

Oket bär jag fortfarande, drömmer om vila gör jag fortfarande. En dag kommer jag vakna utan oket, det vet jag nu.

Viktigast av allt är att i allt jag gör idag, tänker jag själv, vet vad jag vill, har tydliga mål, balanserar på en hårfin linje mellan utmattning och glöd. Glöden börjar åter få mer plats än utmattningen och passionen känner jag i allt jag gör igen.

Josefin Ringbom 20151118

4 svar på “Utmattningen snodde delar av mig.

  1. Ja men för fan du har i i alla fall kärleksfulla föräldrar. Två stycken dessutom. Funnit kärleken och fått barn. Ett jobb och egen försörjning, en utbildning och fått sitta i tv4 soffan. Du får förlåta om jag finner din lilla i-lands utmattning som närmast kränkande i förhållande till många andra där diagnosen ”snott” bra mycket mer och fått betydligt allvarligare konsekvenser än så.

    Liked by 1 person

    1. Hej Daniel! Tack för din kommentar. Dina ord är betydelsefulla eftersom det du säger är mycket av det jag själv känt i många år.

      Att är mina problem inte värda något när så många har det värre.

      Att jag ska vara värd att må bra är inget viktigt om man ser omkring sig och ser hur mycket värre andra har det!

      Det är däremot en viktig del du inte nämner och en viktig del som tagit många år för mig att också själv förstå.

      Det är nämligen såhär, mitt värde är precis lika stort som alla andras. När du berättar för mig att det är kränkande mot andra när jag talar om det här öppet vill jag att du också tänka på att du kränker många många människor i din närhet. Människor som mår psykiskt dåligt och inte kan leva sitt liv fullt ut och vara tillfreds.

      En viktig detalj som du inte kanske betänker är också att en person som mår bra i sig själv och har en god mental hälsa har ett starkt värde för just de som har det sämre, det är nämligen så att människor som mår bra har västligt mycket större möjlighet att hjälpa de som har det sämre. Så i slutändan så kanske det inte bara är viktigt att jag mår bra, det kanske till och med är livsviktigt för en annan person som har det väldigt dåligt.

      Jag hoppas du är en person som är mottaglig för det jag skriver, det är ju tyvärr inget jag kan påverka med den här lilla kommentaren kanske.

      Jag förstår hur du ser på mitt ilands problem,jag har sett det själv och jag lever i ett samhälle där många ser det så.

      Men glöm aldrig det jag gör nu när jag mår bra och har fått svar på mina frågor och energi fylla på när jag lever ett liv som jag vill,

      Ta med med dig att när jag idag går till mitt jobb på ett asylboende och är människors stöd i en ibland hopplös situation, ta med dig att när jag idag pratar om vikten av medmänsklighet och tolerans i mitt konstnärskap och ta med dig att när jag berättar om min adhd för att hjälpa andra vuxna och barn, då gör jag det för att jag vet att jag är värd allt det jag har idag. Jag vet också att hade jag fortfarande mått dåligt hade många omkring mig inte tagit del av det jag ger idag.

      Jag hade kanske inte suttit med människor som flytt för sina liv och fått deras dag att fungera, jag hade inte talat om hur vi måste visa tolerans och medmänsklighet för varandra i vår värld, jag hade inte talat om min diagnos för att hjälpa andra i samma sits.

      Jag hade kanske inte varit här alls, betänk hur det hade påverkat de runt mig som jag stöttar och jobbar för idag, inte alls. Det skulle kunna ses som otroligt kränkande från ditt håll att sätta mitt värde så lågt eftersom det i förlängningen betyder att de som jag förändrar livet för idag inte heller var värda det.

      Jag förstår det som att du kanske inte tänkt på det här sättet och jag är inte den som kommer ge kränkande kommentater eller starka ord tillbaka, jag vet att den vägen är upptagen av människor som inte förstår att de aldrig kommer komma fram. Min uppgift däremot är att ge ett par tankar att ta med och en förhoppning om förändring i synen på människors värde, och att vi alla lever i våra egna små verkligheter. I våra verkligheten kan inte problem mätas mot varandra, det enda vi kan göra är att se till att må så bra som möjligt då det är en av de främsta anledningarna till att kunna få andra att må bra omkring oss.

      Betänk det jag sagt, jag hoppas du med det här långa svaret kan om inte ändra din uppfattning helt men om möjligt ta ett steg framåt och se hur vår mentala hälsa är viktig, den är absolut livsviktig, speciellt för människor som har blivit berövade otroligt mycket mer än vad som är hanterbart att förstå.

      Återkom gärna med dina tankar kring det jag skrivit. Om det är krångligt att förstå så be mig förklara enklare.

      Ha en fin och betydelsefull torsdag, hoppas du får göra skillnad idag!

      Mvh Josefin

      Gilla

  2. Hej Josefin. För mej är det balsam att få ta del av din resa, både den du gjort och den du gör. Jag är själv i utmattningen diagnosen pendlar mellan stress o depression, att då få detta igenkännande är så bra. Jag har hittills bara träffat förstående människor, men i helgen träffade jag den första som började ifrågasätta och det blev så jobbigt. Jag förklarar gärna hur jag mår men denna människa saknade empati insåg jag tillslut och då är det ingen idé, men jag kände mej så sårad. Jag vill verkligen inget hellre än att orka jobba igen, orka med ett socialt liv, men jag har lång väg tillbaka jag.
    Jag tar till mej utav dina kloka ord och erfarenheter från din resa, de blir en tröst i allt. Kram Pia-Maria

    Liked by 1 person

    1. Hej Pia-Maria! Jag är väldigt glad att du blir berörd av det jag skriver, och att det kanske kan hjälpa dig när du behöver. Att veta att man inte är ensam där ute med allt detta. Jag förstår verkligen när du beskriver att du blir sårad och ledsen av oförstående människor runt dig. Själv så är det en stenhård kamp att få vara så mycket jag som jag behöver och vill. Det är svårt att bemöta en person som inte har förståelse för hur en sak kan vara så tuff för mig medans det är en enkel skitsak för den.

      Jag tackar för sina ord och din kommentar. Ursäkta att svaret dröjt, det blir så ibland. Mvh Josefin

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s