Att leva utan filter. 

Livet har varit en färgexplosion med intryck från alla håll och kanter. Alla ljud runt mig har bedövats endast när hörlurarna på huvudet tar mig i besittning med fasta rytmer och tunga basgångar. Ljudet av musiken som överröstar allt annat ljud har varit ett gömställe för mina tankar, det enda sättet att lyckas stänga av det omkring mig, det enda som fått mig att bli tillräckligt uppslukad av mina egna känslor istället för andras. 

I mitt rum där jag bodde under de åren jag jobbade mest med restaurangen, i mitt familjehem, där hade jag min egna vrå. En liten stuga där jag kunde stanna upp och lugna mig när det behövdes. Under åren jag jobbade så levde jag i vårt älskade kaos, överallt i mitt familjehem finns det saker, ljud, musik och färger. Det finns inte en kvadratmeter som inte innehåller mycket information att förhålla sig till för en filterfri person. Dag efter dag jobbade jag omedvetet med att hitta platser där jag kunde tänka. Jag visste inte då att jag hade Adhd och det skulle ta många år innan diagnosen gav mig många svar. Mitt rum växte en dag i taget till en oas i vitt. Jag målade allt vitt, hade vita gardiner, gömde klädhyllan bakom ett vitt skynke, gömde allt bakom vita tyg eller lådor. Bakom allt vitt var det oreda, ingen större ordning någonstans, det hade jag inget behov av, däremot hade jag behov av att stänga av och slippa se. Jag brukade säga ibland när jag gick och la mig att nu orkar mina ögon inte se mer. Jag säger det fortfarande ibland när dagen har varit för innehållsrik med intryck. Sista året jag drev min krog så tillbringade jag alla timmar jag kunde i min stuga, jag sov och sov, vaknade och hoppade få slippa se en stund till, vilade mig i mitt ljusa vita rum där det enda som störde mig var oron över att någon skulle knacka på och säga att jag måste gå ut. 

Det är en lång resa som med små små steg tagit mig dit jag är idag med mina sätt att klara av vardagens intryck. Det är många saker jag sett tillbaka på efter att jag börjat få behandling, hur jag mer eller mindre omedvetet försökt hitta mina lugna platser. Jag tänkte berätta lite om mina verktyg om hur jag gör, för att någon där ute kanske kan hoppas ett steg framåt eller få en ledtråd om hur man kan hjälpa någon i sin omgivning att bli lite lugnare, lite mer fokuserad och att kanske hålla lite bättre. 

Verktygen.

Att gömma sig bakom hög musik i ett par hörlurar var ett av mina första sätt att stänga av världen och dess inträngande i min mentala värld, känns som ett naturligt sätt för många tonåringar att vara i sig själva en stund. Men det som kanske gav mig luft från den yttre världen byttes ut mot det jag lyssnade på. Alla ord och melodier har sitt eget sätt att ta över mig totalt. Jag var alltid låten jag hörde, hittade jag rätt kunde jag vara stark och supertuff. De dagar jag fastnade för en melankolisk sorglig musik så satte det min personlighet den dagen. Jag är idag selektiv med när jag lyssnar på musik. Jag vet hur mycket den påverkar mig. Jag tror att det är därför jag är en relativt tråkig vardagslyssnare, radion får vara på lite lågt, där spelas även musik som inte når mig alls, det är det enda jag kan leva med till vardags. När jag har ro och mår bra och inte är ljudkänslig så kan jag välja precis den känslan jag vill uppnå med musiken och väljer därefter. Det är musiken, jag skulle kunna prata ihjäl mig om musikens påverkan, den är övermäktig och därför behöver vi filterfria vara försiktiga även med den.

Jag älskar cafeer och miljöer där människor är och lever sina vardagsliv, där känner jag mig ofta lugn och närvarande i mig själv. Ofta är de andra människorna som en extra rörelse utanför mig som hjälper mig att hålla mig själv stilla. Det samma gäller att sitta på ett rörligt fordon, ett tåg, buss, flyg eller bil. Jag rör mig utan att behöva flytta mig. Det gör att min rastlöshet får utlopp och känslan av att komma framåt gör att jag kan hålla mig stilla. När jag ska läsa en svår text eller vara fokuserad på något så gör jag det gärna i form av rörelse. Om jag inte kan föras fram av ett fordon kan jag stå upp och gå långsamt i rummet och samtidigt läsa, eller lyssna på ljudbok, poddar mm på cykel, promenad eller under löprunda. Behovet av rörelse är konstant.

Med behandling av medicin så kan jag reflektera över hur jag känner mig mycket tydligare än innan. Nu väljer jag alltid lugna och ljuddämpande cafeer och blir mycket mer störd över ljuden omkring mig. Det är tydligt att jag nu kan avgöra själv vad som gör mig trött mentalt, innan hade jag ingen aning om hur mycket skramliga miljöer påverkar mig. Men ser man hur jag beter mig hemma så ser man snabbt mönstret.

Jag har alltid hållit för öronen när jag spolar i kranen på morgonen, samma när jag spolar i toaletten. Jag tar i kastruller, glas och porslin så försiktigt jag kan för att inte de ska nudda varandra och inte låta när jag ställer ner dem, det gör fysiskt ont när jag hör de där ljuden från kastruller som skramlar, värsta tänkbara när de ramlar i golvet. När jag är hemma är det ofta tyst, jag älskar musik och prat men jag behöver tystnaden för att fungera. Det är en konflikt som jag alltid kommer ha med mig. I bilen hör jag gärna på musik, det håller mig fokuserad när det är långtråkig körning, när jag sedan ska parkera, eller komma rätt på vägar jag inte kört på tidigare vrider jag av, då behöver jag plats för att tänka och kan inte filtrera bort musiken om den är på.

Jag har alltid sett mig som en slarver när det gäller städning, det är inget jag lägger stor vikt vid, förutom att plocka bort allt jag ser, stoppar undan, gömmer saker. När det gäller allt som har med vatten att göra är desto sämre, jag tycker inte om att bli blöt om händerna, det är något enormt störande över att veta att jag måste bli blöt, kladdig, sen ren och sen torka av mig igen, bara för att exempelvis diska av en gaffel. Därför blir det ofta mycket disk innan jag tar tag i det, jag är en mästare på städning när jag får gå in för det, men inte det där plockandet och pickandet. Diskmaskin är underbart, där kan jag gömma saker även om jag inte har tid att diska. Det är en räddning i mitt hem.

Problemet med vatten och vardagtristess är också ett problem när det handlar om att borsta tänder och duscha. Jag gör det, både duschar och bortsar tänderna. Det har däremot alltid varit en jobbig process att komma till skott, in i duschen. Tanken på att jag måste duscha är ok, men att behöva gå igenom processen med att klä av sig, kanske frysa lite, vänta på varmvattnet, tvätta, sen ut och vara blöt och kall igen för att sedan klä på sig alla kläder igen. Till och med nu när jag skriver det så vrider det sig lite inombords för jag tycker det är så omständigt och tråkigt. Jag hittade även där vägar, när jag började löpträna så var det lättare, mer naturligt, då ville jag ju klä av mig de svettiga kläderna, jag var varm och hade lugn i kroppen efter turen. Numera är det ofta tillsammans med barnen duscharna blir av och då får jag ju massa saker gjort på samma gång. Duschen är inte lika tråkig längre. Och med medicinen kan jag slippa tänka igenom hela processen innan jag går in i duschen, det sparar mycket energi. Att vattnet sedan är varmt och finns tillräckligt av där jag bor är en väsentlig del i att jag går in där självmant. Att borsta tänderna två minuter varje morgon och kväll.. det är så tråkigt att jag knappt orkar skriva om det ens. Det är fortfarande en kamp, numera tänker jag tanken att jag måste borsta tänderna och nästan springer in i badrummet för att få det gjort och inte tänka för mycket på det. Sen borstar jag tänderna i hela lägenheten, plockar i diskmaskinen eller annat som får mig att överleva.

Tankeläsande är något jag håller på med mycket. Tyvärr skapar den enorm irritation hos mig själv. Exempelvis när jag och barnens mormor är ute med barnvagnen och hon kör. Jag ska visa vägen och hon går med barnen. Jag hinner bli otroligt frustrerad när hon inte förstår vilken väg vi ska ta eller vad som är det mest naturliga sättet att ta sig dit, det kan handla om att gå in i skuggan eller svänga förbi något på gatan. Om vi samtidigt pratar om något viktigt som jag vill berätta så blir jag enormt ofokuserad då jag hela tiden tar in varje liten manöver hon gör. Sådana här lägen är hela mitt liv fyllt av, jag har varit så otroligt frustrerad av situationer där jag redan analyserat vägen ända fram till målet, tänkt på alla platser där det finns knölar i vägen eller där sol kommer att lysa rakt på barnen. Jag blir i dessa stunder sjukt otrevlig inombords, jag försöker alltid vara en god och snäll person men inombords kan jag koka av irritation. Så när dagen kom när jag kom fram till att det är såhär bara inom mig så kom även lösningen. Lösningen är ju ingen rocketsciense direkt, nu kör jag vagnen, det blir direkt en väldigt mycket trevligare promenad för mig. Enkelt som tagit många år att fatta.

Så den sista punkten jag delar idag. Behovet av planering. Ovisshet är min värsta fiende. Denna vecka är en stor vecka för mig, nämligen veckan då jag och min sambo fick upp anslagstavlan på väggen med veckans schema för alla i familjen. Nu finns det färgschema, våra arbetstider, hämtningar och lämningar på dagis samt vem som har vabbjour. Det låter torrt kanske men i min värld är det magisk och livsavgörande för att en relation ska fungera. På köpet får vi även tydligt se exakt var vi kan fylla tiden med saker vi två kan göra själva på ett helt annat sätt än innan. Varje dag skiter sig något och det gör absolut ingenting. Att fungera när det skiter sig är min främsta egenskap, bara jag vet att allt omkring mig i övrigt har en plan.

Eftertanke

Jag kan inte prata nog mycket om reflektion. Att kunna reflektera är så nytt för mig. Det är en magisk del som jag inte varit kapabel till innan. Att kunna se mina behov istället för andras och att kunna själv avgöra vad som är viktigt för att jag själv ska fungera är det bästa som hänt mig. Jag tänker mycket på de människor som är där jag var nyss. I andras känslor, uppslukade av allt som händer omkring dem, till den gräns där ingen egen person finns kvar. Då är det extra viktigt att de som kan, de som är runt omkring vet att dessa problem finns. Och att det finns sätt att hjälpa till på för att nå fram ända in till kärnan hos personen. Jag tänker mycket på detta. Jag vet att många mår dåligt och mer eller mindre medvetet lever för andra ska må bra. Det gör ont i mig att veta att många inte vet hur deras barn eller nära fungerar, hur mycket deras ord och handlingar sätter sig i dem och är svåra att ta bort eller ändra.

Ta hand om varandra och lär dig allt du kan om din person med Adhd. Det är så fint därinne, en värme som kanske inte alla besitter. Det är en enorm tillgång att vara känslig det ger en enorm social och känslomässig intelligens. Men som alltid när man pratar om intelligens, så ju högre den är, desto mer försiktigt ska man vara. Det är en fin balans mellan succse och förfall.

Josefin Ringbom 2015 11 26

3 svar på “Verktyg för ADHD-vardagen.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s