Det läkande samtalet

Varanna vecka går jag och talar med min sköterska som har hand om min behandling, just nu har vi riktat in oss på olika saker jag behöver prata om. När jag började min behandling med medicinering så skapades också ett nytt kapitel i mitt liv. Det här kapitlet handlar mycket om förståelse och accepterande av den som är jag och den som sakta håller på att visa sig här inom mig.

För ett par veckor sedan kom jag till vårt möte med en hel hög funderingar på hur jag fungerar inför att börja ett nytt jobb. Hittills har medicinen lyckats hålla mig på en kurs och i en stämning som jag tycker väldigt mycket om. Det var inte förrän dagen innan jag skulle börja mitt nya jobb som känslorna inte kunde kontrolleras  längre. Dagen innan första dagen på jobbet fungerade jag som jag alltid gjort inför något nytt och något som gjort mig nervös. Jag blir påtagligt påverkad av situationen och med ett katastroftänk inombords kan jag inget annat än kapitulera inför känslan, känslan av att i morgon är allt slut. Livet som jag levt det är över, nu ska jag in i boxen och ge upp allt som är jag och allt som betyder något. Jag lever dagen innan första dagen som om det vore den sista. Försöker suga allt det goda ur dagens alla timmar. Lever fort och intensivt, håller tankarna på jobbet så långt bort som möjligt.

Det är inte förrän på kvällen när barnen lagt sig som jag måste lugna ner mig, kan inte springa längre, behöver ju vila upp mig inför den stora dagen då jag ska jobba mitt första 13 timmar långa pass. Jag går från att vara hyperaktiv till paralyserad. Jag ligger stilla, som att försöka lugna min puls, mina hjärtslag som slår hårt innanför bröstet. Slagen som påminner mig om att om jag rör mig snabbt blir det ännu värre. Jag går med små steg i lägenheten och känner hur slutet är nära, jag är ledsen, jag vill inte känna såhär, jag vill ju gärna ha det här jobbet, ett jobb som jag drömt om länge. Ändå känns det som att jag kommer bli av med allt som jag kämpat för, bli av med konsten, skrivandet, allt. Allt jag lever för. Det är en känsla av att ge upp, en känsla av att nu vinner samhället över mig. Jag lägger mig i min säng och tänker på människor runt omkring mig som talar om ansvar, om att barnen är viktigast, att nu när barnen är här så är jag alltid prio 2 i mitt liv. Livet kommer aldrig se ut som det gjorde innan. Livet som den jag skulle bli och vara är förbi och samhället lyckades till slut fånga mig och göra mig svag och lyckades till slut göra mig till en ansvarsfull arbetande mor. Men i samma stund kanske samhället tog mitt liv från mig. Det är vad jag tänker när jag ligger alldeles stilla och andas. Jag vill inte bli tröstad, vill inte se på film, jag ligger stilla, stilla för att det är det enda jag kan kontrollera. Jag är rädd för vad som händer om jag rör mig. Jag drömmer om att det vore enklare om jag inte fanns, om jag inte skulle finnas så skulle jag slippa känna alla känslor, de tar för stor plats, hur ska jag kunna arbeta med något om jag känner såhär. Jag är rädd att jag som alla andra gånger ska komma på efter några timmar på det nya jobbet att jag måste därifrån, jag måste ut. Ut ur lådan. Jag gråter mig till sömns den natten, sover inte mycket, jag har gett upp.

Jag tar upp det med min sköterska som råkar vara en fantastisk person som på min ö är den som vet mest om min diagnos och hur jag ska tolka det som händer mig. Hon lyssnar på min berättelse då jag säger att jag har haft en så fruktansvärd ångest. Jag berättar i detalj allt jag gjort och inte gjort. Hon lyssnar och tänker efter en kort sekund och frågar sedan om hon kan få ställa lite frågor och i samma mening säger hon att nej, hon tror inte alls det är ångest. Hon säger att ångest sällan visar sig som apatisk. Hon berättar för mig att hon har en annan fundering, hon tror jag är arg. Arg på någon omkring mig. Jag blir först lite ställd då jag inte alls egentligen tänkt att jag varit arg, men med lite eftertanke så känner jag mer och mer hur rätt hon har. Jag är jättearg, jag är kränkt och förbannad helt enkelt. Det finns människor omkring mig som har gjort mig så arg och samtidigt är jag  arg på situationen som jag är i när det gäller samhället och hur det enligt normer och ideal ska fungera. Vi pratar länge om beteendet jag visar och hur jag nu ska gå vidare utan att fortsätta vara arg och ledsen. Hon berättar för mig att det är viktigt för mig att acceptera de omkring mig som inte förstår mig och de som inte vill låta mig vara där utanför ramen. Accepterar jag det så kommer jag inte lägre bli arg på dom som inte förstår, då kan jag vara lugn i att allt jag gör är faktiskt för min skull, samhället har inte vunnit över mig, jag har fått precis det jag vill ha. Jag har fått ett drömjobb som även gör att jag kan jobba med mitt eget konstnärsskap, det är ett mål jag haft att hitta balansen mellan arbetet som ger pengar och med konsten som ger pengar men inte lika ofta och inte lika stabilt.

Det är så otroligt viktigt det hon sa till mig den dagen, att acceptera att inte alla förstår är en stor del av att kunna må bra för mig. Det är ok att inte förstå. Det är däremot inte något som jag behöver bemöta längre. Jag har länge levt med en slags kamp om att jag vill att folk ska fatta, att nån ska förstå vad jag menar och vad jag känner, jag har alltid försökt förmedla något som kanske faktiskt inte riktigt går förmedla för någon som inte är mottaglig. Med det har jag inte heller varit bra på att förklara eftersom jag inte vetat varför jag känner som jag gör. Men nu vet jag varför jag är som jag är, jag vet också att jag gör det som är rätt för mig och för min familj. Jag vet vad jag är värd och jag vet mycket väl att det alltid kommer finnas de som inte samtycker med mitt sätt att leva, inte för att de inte vill unna mig det men kanske för att de ser något som de själva saknar eller saknade en gång.

Första dagen

Dagen då jag skulle jobba min första dag kom, jag var fortfarande stilla men rörde mig sakta mot bilen och vägen till den nya arbetsplatsen. Jag kommer såväl ihåg när jag öppnade dörren in till kontoret där alla satt och hade morgonmöte. Jag klev rakt in i det bästa jobbet jag någonsin haft, vägen från att jag klev in där fram tills nu har varit fylld till bredden av glädje och lättnad över att vara där. Efter varje pass jag jobbat, vare sig hela dygn eller långa dagar så upplever jag en glädje hela vägen in i märgen. Jag längtar dit ibland när jag är ledig, undrar hur de har det. Jag kan till och med ha lite tråkigt på jobbet och ändå känna mig hundra procent engagerad och att varje lite sak jag bidrar med kommer att betyda något, litet som stort så är jag viktig.

Jag lyckades till slut hitta ett jobb som innefattar allt det jag behöver: Engagemang, personlig utveckling och möjligheten att förändra livet och världen en liten liten minut i taget. Pengarna, de kommer komma en gång i månaden och det är en bouns som jag inte alls räknat med att få för ett jobb som har allt detta. Pengarna är för samhällets normer och ideal, samhället vann inte, jag spelar bara med i samhällets spel och samhället kommer alltid att vara den ständiga förloraren, hur mycket det än vill att jag ska känna mig inramad och paketerad. Det står 1-0 till mig.

Josefin Ringbom 20151203

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s