Lite mer robot

Jag kan upplevas hård ibland vet jag, vass som en spjutspets, oengagerad eller nonchalant. Jag kan nog upplevas känslokall och ytlig, går vidare för lätt, löser problem istället för att prata om hur det känns. Allt ovanstående stämmer också, utåt sett.
Jag har upplevt många många gånger att människor som talar djupt om känslor irriterar mig, jag blir frustrerad över deras blödiga sätt. Kanske verkar det för dem att jag inte känner.

 
De har så fel och samtidigt så rätt. Jag är kall, jag är inte blödig, jag är yta. Bokstavligt talat, yta.

 
Jag har lärt mig under mitt liv att mina känslor är för starka, jag har lärt mig att om jag känner efter så tappar jag balansen och lägger mig självmant och väntar på hjälp. Jag skulle aldrig orka om jag lät känslorna vara där hela tiden.

 
När jag efter en terrorattack 2002 i Indonesien skulle ta mig hem från landet så ringde jag aldrig mina föräldrar och sa att jag var ok. Det tog lång tid för dem här hemma att få veta om jag var med på ”listan” eller inte. Varför? Om jag hade lyft luren och hört min brors eller min mammas röst så vet jag att jag hade inte tagit mig därifrån. Den kraften jag behövde i chocken var just att inte ge in för det känslomässiga som det samtalet hade fått mig att hamna i. Där och då förstod jag en del i pusslet om mig själv, men hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att lägga klart alla bitarna.

 

Jag blir frustrerad och irriterad ibland när personer i min närhet blir för känsliga, varför? Jo för att jag kämpar så hårt för att hålla känslorna där inne. De får inte komma ut när jag inte kan hantera dem.
På jobbet, människor som flytt med ryggsäcken fylld av tragiska öden som kan knäcka vem som helst, hur kan någon bära den informationen utan att sätta upp stängslet inne i känslocentrat? Jag har aldrig kunnat det. Inte förrän nu när jag får behandling för min diagnos. Nu kan jag bära lite i alla fall, men fortfarande är jag inte utanför min borg, den har jag byggt upp under hela mitt liv och den kommer bli svår att riva.

 
Ibland vill jag vara där på andra sidan, vara en utåt sett ödmjukare person som visar känslor på ett sätt som många andra, andra dagar vill jag det inte alls. Jag är som jag är och kanske hjälper det att berätta för min närhet och för er där ute och därmed en dag få friheten att vara som jag är och vara en iskall känsloexplosion, hur märkligt det nu än låter.

När man hör och läser texter som virvlar runt i sociala medier, om att dom människor som är starkast är de som är mest behov av att bli omhändertagna. När man hör om de som är mest känslokalla utåt skulle vara de mest känslosamma på insidan, då förstår jag att någon har förstått, någon har sett hela vägen. Det är inte som du tror, det är säkert väldigt ofta precis tvärtom. 

 
Josefin Ringbom 2016 02 05

3 svar på “En iskall känsloexplosion 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s