Som rymden typ. 

Tankarna blir svårare att hålla fast i igen. I mitt huvud är det en ständig orkan, den har bara ändrat riktning. Förrut hade jag ingen chans att plocka ner tankarna och tänka klart. Nu hinner jag inte med att få ur mig dom innan jag trampat upp ny vägar med nya frågor och nya svar. Det är som en encyklopedi där inne. Frågorna haglar och svaren kommer snabbt och skarpare än nånsin. I min jakt på orden och tankarna letar jag nu i ett bibliotek med all information staplat i högar upp till stjärnorna. Det är mäktigt, men också krävande, den mentala påfrestningen är upphöjd till 2 men lugnet och pulsen håller sig ännu halvstadigt nere. Det är dock en ny kamp att vinna varje dag. Kampen att inte fastna i tankarna, kampen att inte snöa in, kampen att inte låta autismen ta över för mycket. I skuggan av adhd har den funnits där och blivit hunsad av excentriska, impulsiva gener, starka som vithajens käftar. Men med concerta som får adhd att backa och lägga sig öppnar den dörrar för autisten, och nu är den här. Autisten har kommit till festen och den har helt egna idéer om vad som är ok eller ej. 

Rymden ska man inte tänka på för mycket, man blir knäpp av frågorna som väcks. När jag kommer till frågan om när rymden tar slut, och även om den fortsätter växa i alla evighet som en del säger så vad finns där bortom? Ungefär där slutar jag tänka på rymden. 

Det är lite det som hänt i huvudet nu när jag kan reflektera. Frågorna  haglar och jag behöver svar. Jag vill förstå, det är så mycket jag inte förstår. 

En fråga jag ställer mig varje dag. Vem har bestämt det här? Vem är det som har bestämt att det ska vara som det är? En kollega på jobbet frågade mig när vi talade om min son och en möjlig autistisk ådra om det inte är möjligt att bara lära sig det där med att blanda mat och inte äta allt sorterat? Jag svarade jo, det är klart man kan lära sig det. Vi kan alla anpassa oss efter andra mer eller mindre. Men vad kostar det? Och vem säger att det är för det bättre? 

Jag är inte överdrivet intresserad av mat alls, jag är intresserad av att vara mätt och ha tid att göra allt det andra jag brinner för. Jag tycker inte om att bli störd av hunger när jag gör något jag snöat in på. Den stör, hungern stör. 

Men jag äter mina tre mål om dagen och försöker göra det rimligt enkelt för mig när jag lagar mat. Jag är en sorterare, gillar att äta en sak i taget, lägga upp bredvid sig på tallrik och inte gegga ihop i onödan. Jag gillar att äta bara ris, bara pasta, bara morötter etc. Jag gillar att se min mat, behöver veta vad det är, vilken konsistens och vilket djur om det är animaliska maträtter. Det är inget problem för mig att ha det så, det är väldigt enkelt faktiskt. Jag är en fantastisk matgäst om jag får bestämma lite själv, du kan ge mig en oskalad morot från kylen och jag blir så glad och nöjd. 

Men såklart äter jag det jag blir bjuden på, iaf nästan jämt. Kämpar i mig grytor med köttbitar som är omslingrade av senor som jag inte kan se. Det är ett litet trauma i varje tugga, allt för att du som lagat inte ska ta illa upp, för jag har lärt mig att så ska det vara, så gör man. När jag ser mitt barn få utbrott för att riset rör vid såsen och den andra pojken som sitter bredvid lugnt geggar ihop allt så blir det en tydlig tidpunkt där jag bör göra ett val. Ska jag bli förbannad på pojken med utbrottet och hänvisa honom till hans ”duktiga” bror eller ska jag fråga honom hur han vill ha det och ge honom maten på hans sätt? 

Svaret är enkelt, för mig, just då. Den dagen hade jag mitt huvud på skaft, sovit bra och medecinen gjorde sitt jobb. Därmed kunde jag hjälpa honom få mat utan utbrott och två mätta tvillingpojkar istället för en. 

Så där har jag hela min ståndpunkt idag. Vem har bestämt att vi ska äta ihopblandad mat? Vem? Vem säger att det är bara små barn som gör så? Vem säger att det ena är rätt och det andra fel? Hur kan det vara så märkligt att jag inte vill blanda ihop min mat? Varför ska jag ändra mitt barns beteende? För att det ska passa vem? Enklare? Om alla gör likadant blir det ju enklare! Om jag inte visste de sociala reglerna, vilket barn skulle jag då ändra? Den som är som mig som vill äta en sak i taget eller den som vill blanda som sin far? Svara på det den som kan! 

Diagnoser. Många har diagnoser nu för tiden säger dom. Vad är en diagnos? Vem säger att min hjärna inte funkar helt perfekt. Jo, samhället! Samhället har bestämt att min hjärna som fungerar annorlunda än de flestas och är fel på. Jag skulle säga att det är samhällets värderingar och grunden som den står på som är fel på. Det är inte ett dugg fel på min hjärna, den är grym. Den passar bara inte in i lådan där den ska pressas ner i varje morgon. 

Jag tänker att vår värld är byggd av många neurotyper som tålmodigt skrivit ner och fört saker vidare som vi lever efter idag. I samma stund när de vältaliga la den sociala grunden på gott beteende så virvlade världens adhd och autister runt och gjorde geniala uppfinnigar och konst och skapade något helt annat. När allt kommer till kritan har det alltid funnits massor av olika typer av människor, alla, vilka behövs hela tiden. Att förminska den del som har neuropsykiska egenskaper som inte alla har är inte smart. Det enda det gör är att begränsa framtidens lösningar, uppfinningar som behövs, tavlor som ska målas och historier som behöver berättas. 

Så, jag tar en morot, lägger mig ner och vilar på det enda sätt jag kan, att göra något jag uppslukas av. Som att skriva här! 

Josefin Ringbom 2016 05 03

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s