Jag är ju så rädd jag. Jag är en Chicken, en rädd liten jöns, jag är skakad plus rörd, jag är reflexen som reagerar när ingen annan bryr sig, jag är förklaringen till ordet rädsla i encyklopedin. Eller? 

Jag är van att ha hög puls när andra vilar i sitt mentala lugn, jag är van att oroad vara beredd att hoppa av tunnelbanan vid nästa hållplats, jag är beredd på att bli påkörd, bombad, dödad typ hela tiden. Min kropp balanserar mellan flykt eller stå kvar dagarna i ända kan jag tänka ibland. Den här rädslan är min och den har gett mig skarpa sinnen, bra syn och hörsel, koll på människors beteende och en god egenskap att analysera händelser framåt och bakåt. Allt för att i grunden kunna överleva så länge som möjligt. Jag är en individ som säkert skulle överleva rätt länge utan skyddsnätet runt mig, eftersom jag tydligen är skapad livrädd.

Men jag undrar om jag är den som är rädd egentligen. Jag har börjat se att det skulle kunna vara något i min uppfattning som jag misstolkat. Det som jag kallar rädsla kallar historiker överlevnadsegenskaper. Det samhället jag lever i uppfattar mig som räddare än andra, och därmed lite jobbig att ha att göra med i bland. Inte så många ser mig som en smart individ som kan hålla mig undan farligheter genom att ha en bra analyserande funktion. Nej, för många är jag kanske till och med den svagare länken.

Jag tror inte jag är räddare än någon annan, jag är bara rädd för andra saker. Den stora rädslan jag ofta känner, den största av dem alla. Det är rädslan hos många av mina medmänniskor. Den mer accepterade rädslan. Det sociala spelets rädsla.

Det finns mänskor som är rädda för pengars makt, rädda för att hamna utanför, rädda för att visa sitt egna jag, rädslan för att bli utstött, kritiserad eller ogillad. Det finns personer som inte säger vad de känner på sitt jobb för de är rädda att få sparken, eller för att kollegor ska få en annan bild av en som inte är enbart fördelaktig. Jag är rädd för det här. Jag blir osäker på det som för mig bör vara det monumentala i vårt liv. Att få och kunna vara som man är. Jag ser såklart att det inte är så. Ingen får ju vara som de är. Det är inte socialt tillåtet att bara vara som man är.

Det oroar mig att jag inte är rädd för samma saker som andra. Det gör mig till en person med förmåga att ta ansvar för deras skull. Jag kan utan rädsla ta upp kamper för att andra ska få rätt till sig själva. Jag kan utan rädsla säga det jag vill till mina chefer för jag är inte rädd för pengarna de bestämt att jag ska ha. Jag är inte rädd för att prata öppet med mina kollegor för jag tror på att människor förstår att jag är bra både med mina svagheter och styrkor. Jag har inte den självbevarelsedrift som andra har när det gäller detta. Det gör mig till ett språkrör för människor som inte själva vågar ta upp saker som är viktiga för dom själva. Det gör mig också sårbar. Jag utkämpar krig för andra när jag egentligen bara vill säga något som jag känner och tycker är självklart och oftast väldigt enkelt.

Om det nu är så att jag har en möjlighet att hålla distans och vara objektiv när jag talar om oerhört viktiga saker som andra kanske är rädda för, har jag då ett ansvar att göra just det? Finns det en tanke bakom att min hjärna inte fungerar som andras. Kanske behövs den för att driva något viktigt framåt som det behövs någon som just jag för att göra?

Kommentera gärna i min blogg om dina tankar. Jag är intresserad av dina funderingar och ord. Känner mig lite utsvulten på mental substans från andra, tvillingar på 2 år är sjukt söta men inte helt lätta att samtala med. Även om de bär på en enorm visdom om hur livet i sin renaste form är, och den kan vi lära oss mycket av. 

Josefin Ringbom 2016 05 12

2 svar på “Kanske inte jag som är rädd? #Adhd

  1. Jätteintressant att läsa. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor.
    Det är en svår fråga att besvara och det rätta svaret kan du nog egentligen bara lämna själv. Jag tänker att ett visst ansvar har du, som medmänniska att stödja och hjälpa människor omkring dig. Precis som alla människor har ett ansvar. Om du har kraften och modet tycker jag du ska stå upp för och bereda plats åt de som inte har möjligheten att tala för dig själva. Men detta får inte gå till överdrift, det är ingen nytta med det om du tröttar ut dig.

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s