Jag har Adhd jag, eftersom jag har det har jag också tagit till mig uppgiften att prata om det. Jag tycker det är viktigt. Viktigt eftersom jag ser det som en självklarhet att vi alla är olika individer med eller utan diagnoser och bör bli behandlade så. Som att vi var individer och inte en del i en massa som helst ska gå åt samma håll för bekvämlighetens skull.

I mitt första seminarium så ville jag berätta lite om hur jag ser på min hjärna i jämförelse tillfånga andras. Jag vill gärna dela med mig det jag då ritade upp. Det är en min egna betraktelse på hur jag ser det. Det jag har ritat säger så mycket om de problemen jag och andra med Adhd stöter på.

Så här nedan har jag försökt förklara något om Adhd. det som jag tycker är essensen av min personlighet och grunden till alla mina beslut som verkat dumdristiga och vågade.

neurotypen

 

adhdhjärna

 

Att leva med ett så stort känsloregister är magiskt, det är att uppleva livet i all sin prakt, det vackra som det sorgliga. Det är en berg och dalbana varje dag. Har du ett liv som är anpassat för dig så fungerar det bra, till och med jättebra. Har du som jag hamnat i en situation där livet inte längre är genomförbart eftersom det är alltför många tankar som cirklar neråt så blir det tufft.

Det pratas mycket om Adhd idag och det är otroligt viktigt tycker jag. Det talas däremot inte lika ofta om det som jag tycker är en av de viktigaste sakerna när det gäller någon med Adhd och det är just det jag beskrivit ovan. Att det känns så mycket, livet. Det känns så in i helvete mycket hela tiden. Ursäkta svordomen.

När livet känns, när varje sekund räknas, då blir man skör, jag har alltid varit det. Att var så skör gör att man inte orkar om ingen förstår. När man känner för mycket är det lätt att tillslut stänga av, det har jag gjort, många gånger. När man har stängt av är det svårt att sätta på igen. Jag stängde av ganska tidigt i livet, inte så att jag blev deprimerad eller ledsen. Jag stängde bara av vissa delar eftersom jag inte orkade kämpa mig igenom förklaringarna om varför jag tog saker så hårt. Jag gjorde det omedvetet och mycket på grund utav att min underbara föräldrar aldrig hatten aning om vad det är jag burit på.

Jag tänker på det varje dag när jag ser mina barn växa upp, hur sköra dom är och om dom är som jag. Jag ser hur dom tar till sig det jag säger och vad andra säger. Jag försöker vara där när min son blir ledsen för någon sagt till honom att låta bli rabatten. Jag ser att han tar det hårt. Jag försöker finnas där varje sekund men det kan jag inte. Jag kommer alltid behöva lita på att andra förstår honom och jag kommer alltid att leva med att nej, det gör inte dom inte. Inte i närheten av så många som jag önskade.

Nu är jag skör igen, sårbar och känner mycket glädje och styrka. Det har tagit lång tid men jag vill stanna här nu. För mig själv och för mina barn och alla andra underbara sköra känsliga små själar så vill jag att så många som möjligt runt om mig och i min värld ska veta hur det fungerar för många av oss.

Ta hand om er och varandra och tro aldrig att de som är öppna med sina svagheter är dom svaga och tro aldrig att dom som mår dåligt är dom lata. Det är sällan så, det är oftast motsatsen.

Josefin Ringbom 2016 05 24

 

2 svar på “Hashtag #NoFilter. #Adhd vs Neurotypen

  1. Söta Josefin! Jag minns så mycket och tyckte så mycket om dig fast du inte kände det. Tycker du gör ett fantastiskt jobb att informera om adhd som också finns i min familj. Kram och fortsätt kämpa!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s