Om du är en av dom som inte ser min rastlöshet eller min mentala tristess så fråga då inte om jag verkligen har adhd eller är autistisk, ställ dig istället frågan om vad du har som är så pass intressant att jag vill stanna kvar. Svaret på den frågan kan lära dig så otroligt mycket mer än du tror. 

Jag tassade runt i Visby häromdagen, hade möjligheten att gå sakta genom stan och se det omkring mig som jag inte längre så ofta hinner titta på. En stad som för fullt blomstrar inför den kommande sommaren och turistsäsongen. Det är en vind av lätthet och glädje som sköljer Visby nu. Med lätta steg går jag igenom min stad, det är med lätta steg jag trivs bäst, men som alltid finns i lättheten en känsla av melankoli och saknad. Ensamheten jag bär finns alltid där, har alltid varit. Den har många gånger gjort sig påmind just den här tiden på året.

Jag går där och vilar ögonen på människor som äter och dricker gott tillsammans med solens strålar i sina ansikten, skrattandes åt något kompisen sagt. Just där och då kommer känslan av nostalgi fram, en längtan och saknad efter att få sitta där och vara med i den lilla stunden av lätthet de verkar infinna sig i. I nästa skede kommer ensamheten och slår mig i magen, frågorna om varför jag inte har det där omkring mig som många verkar ha. Eller har jag det? Ser jag det inte? Jag funderar vidare på det här och med en ny insikt i mitt mentala rum så frågar jag mig själv, kan man vara nostalgisk över något, längta efter något som man egentligen inte alls vill ha?

All den här ensamheten, nostalgin och melankolin, varför bär jag den med mig varje dag? Jag har många fina människor omkring mig, jag har mängder av möjligheter att sitta och svalka mig med kall öl i strålande sol och prata om ingenting. Varför gör jag det inte? Det finns anledningar och jag förstår dom nu.

Jag sitter nämligen inte gärna i solen för länge eftersom jag blir dränerad på energi av värmen på min hud, jag dricker inte gärna alkohol på dagtid eftersom jag blir så trött och behöver sova, jag vill inte prata om ingenting eftersom det ger mig  exakt ingenting. Det finns egentligen ganska få saker som får mig att frivilligt vara där. Det slår mig att en av de sakerna är att det ”ska vara så” Alla ska väl tycka om just det där mest av allt i hela världen. Det är en avvikelse att inte göra det. Jag har på alla sätt och vis försökt lura mig själv att det där är det bästa jag vet. Men nu kan jag inte luras längre, nu har jag fattat.

Jag har inte allt det där av en enda anledning, jag vill ju inte. Mina behov är helt enkelt andra än de jag lärt mig att det ”ska” vara.

Kanske går jag där och är melankolisk och nostalgisk för att jag ibland önskar jag vore mer som dom. Att det hade varit så mycket enklare om jag hade längtat efter samma sak som dom. Lata dagar med vardagens rutiner som bortblåsta. Det hade varit enklare för min omgivning om jag älskade att vara i solen och inte behövde leta efter stolen som är i perfekt kombination av sol och skugga. Lättare om jag inte behövde sova middag varje gång jag har haft för kul för snabbt. Det hade varit lättare om jag kunde lyssna på det dom säger på andra sidan bordet även med hög musik, trafik och människomyller överallt. Det hade varit lättare om jag platsade i ramen och stannade där.

Jag är ensam mycket, inte alltid frivilligt men oftast. Jag är en ensamvarg eftersom jag vill ha substans i mitt liv, jag har inte tid med oviktig information och är inte intresserad av den. Jag är socialt kompetent när jag behöver och när jag vill men jag märker mer och mer att jag inte är i behov av det sociala struntpratet. Jag har behov av människor omkring mig, men vill helst att de ska låta mig vara. Att vara ensam med andra är min favoritplats. Om jag vill ha sällskap väljer jag omsorgsfullt de som ger mig det jag behöver. Dom finns, dom är ofta som jag, likasinnade och lätta för mig att vara med, energier möts när de behövs och resten av tiden låter vi varandra vara precis som vi behöver. Jag kallar det bara att eliminera bort det onödiga för att få tillräckligt plats med det som är viktigt. Det handlar om att prioritera för mig. Ta bort och lägga till, för att kunna vara det jag vill så behöver jag ta bort en hel del på vägen så att det som är kärnan kommer ända fram och inte störs på vägen.

Jag promenerar vidare i min stad med en insikt som gör mig tryggare än innan, jag bär fortfarande med mig min ensamhet närmast bröstet, men anledningen till den är en helt annan än innan och jag njuter av att veta att om jag själv får bestämma så är ensamheten en av mina viktigaste kompisar.

Att ha Adhd och Autism är så otroligt mycket mer än stökiga kids i ett klassrum. Det är lång ifrån närheten av något svar som jag ser det. Det är absolut ett symptom, en utväg för det som måste ut. Men tänker man på varifrån stöket kommer ifrån när man tillrättavisar en stökig skolelev? Tänker man på om ett fönster är öppet, kommer det in dofter eller vind som rör till fokus för personen i fråga? Tänker man på att solen kanske bränner i nacken? Tänker man på om klockan tickar högt, trafiken utanför, mobiler som plingar eller ljudet av fnitter från klasskompisarna? Tänker man på att personen i fråga inte kan stänga av sin tankeverksamhet, att inte kunna vila från tankar som inte rör ämnet, tänker man på i personens huvud pågår scenarior långt utanför klassrummets väggar och det sista man behöver för att bli lite lugnare och mer harmonisk är att fortsätta sitta stilla. 

Stillhet, om jag vill nå mental stillhet, då måste kroppen och huvudet skakas om, ju mer desto bättre! En fråga man kan ställa varje gång det blir stökigt, vad är den verkliga anledningen? Kanske inte den man tror.

Josefin Ringbom 19 Juni 2016

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s