Ett år har gått snart, sedan första dagen jag började med medicin och samtal för att lära mig hantera min adhd. Ett år fyllt av svar, svar på många frågor som följt mig i hela mitt liv. Ett år av nya frågor som jag aldrig kunnat ställa tidigare. Det är oundvikligt att det senaste året varit det viktigaste för mig och min personliga utveckling, framåt. Det som varit otydligt och suddigt är nu skarpt och klart. Det som varit halt och oformbart är nu som den finaste lera i mina händer och jag gör vad jag vill med den. Jag formar och möblerar i mitt inre, det börjar likna något jag längtat efter länge, något som jag önskar bo in mig i och stanna upp i. Det börjar likna ett hem där jag kan vila och komma till ro. Det innebär absolut inte att det är färdigmöblerat här, det är antagligen inte ens i närheten men saker och ting börjar hitta sin plats och det är jag själv som pyntar precis som jag vill ha det. 

Nu när jag ser tydligare och kan förstå vad jag behöver så blir det också väldigt tydligt vad det är som fattas mig. Det som fattas många många människor som är i en liknande situation som mig. Det som jag alltid riktat inåt mot mig själv, det som gjort att jag inte kunnat ta den plats jag behöver, det som gjort att jag inte kunnat tro på mig själv hela vägen. Det enormt frustrerande samhället vi lever i och den grund som är lagd så djupt i våra liv. Tron på att det är jag som felar, den enorma lögn att vi människor är och bör vara likadant uppbyggda.

Det är för mig en gåta att skolväsendet fortfarande ser oss som en flock som ska gå åt samma håll, det är en gåta att när ett barn föds så börjar vi genast forma det så det ska bli anpassat till det samhälle som är behagligast, ett samhälle där vi gör likadant och inte är obekväma eller lyckas skapa oss en egen identitet.

Jag funderar på hur vi lyckats glömma att vi behöver vara olika för att världen ska fungera. Att det behövs människor som är orädda och impulsiva med reflexer som varnar för fara, med uppdraget att överleva, skydda och jaga. Det behövs människor med lugn, tålamod och rationalitet med uppdraget att förvalta, stanna kvar och vårda. Det behövs orädda, impulsiva och maniska personer för att uppfinna och ta oss framåt. Det behövs tålmodiga och strukturerade människor för att förmedla kunskap vidare. Det måste få vara så, utan dessa olikheter hade vi inte varit där vi är idag.

Professorer och historiker visar oss gång på gång hur vi tillsammans jägare och samlare har skapat världen vi lever i idag. Vi lever i en framtid som är skapad av oss själva, genom våra olikheter har vi lyckats ta oss hit. Ändå är det fortfarande så att det ses som tokigt att vara olik de som (anses) vara flest. Det har varit galna uppfinnare, häxor som bränts på bål, outsiders som ses som galna för att de inte kan sluta intressera sig för ett ämne (som sedan skapat typ, ljus!)

Under tiden vi har utvecklat vår värld så har det kanske märkts att för att det ska fungera så behöver människor röra sig åt samma håll, det blir krångligt annars. Den gråa massan behöver kontrolleras för att kunna på ett bekvämt sätt föras in i den bekväma tillvaro vi lever i idag. Det finns olika sätt att forma oss. Delvis genom att grundligt lägga värderingar i hur vi ser ut, hur vi är skapta,  det första steget mot att följa strömmen. Vi skapar mallar och former som alla ska passa i. Om det finns de som vi märker inte passar in i mallen så finns det två alternativ. Antingen riva upp hela vår samhällsgrund och se individen för den den är, eller så kan vi stoppa i lite tabletter så det lättare går att följa med den stora massan framåt. Det är absolut mera bekvämt så.

Jag är 36 år, heter Josefin, jag har Adhd, add, gad, posttraumatisk stress och utmattningssymptom samt tider av svåra depressioner. Jag felar, jag klarar inte av att hålla mig i ramen, jag är för skör, jag är för stark, jag är för impulsiv, jag är för glad, jag är för ledsen, jag felar. Jag orkar inte vänta, jag vill alltid känna, jag går åt fel håll, jag gråter när andra skrattar och skrattar när andra gråter, jag felar. Jag får medicin för att hålla mig till ramen, jag får medicin för att vara gladare, lugnare och klara av livet som en har bestämt att det ska levas. Jag kan gå i massan framåt ibland, för att sedan falla ihop till en blöt fläck av utmattning.

Men vet ni vad, efter att ha fått diagnosen adhd, bokstäverna som räddat mig, inte för att jag kan hantera livet bättre, inte för att jag klarar av att följa strömmen lättare, inte för att jag borstar tänderna mer som de säger att jag ska, två gånger om dagen. Nej. bokstäverna har gett mig verktyget att förstå det absolut viktigaste, jag felar inte alls. Det är inte ett dugg fel på mig faktiskt. Det är hela vår struktur som felar, jag kan inte inte följa strömmen, för jag behövs till annat. Jag har fått min kropp och min hjärna för att göra just det jag är ämnad för, inte följa med. Jag behövs för att gå åt ett annat håll. Det är det mest naturliga som finns, det är det renaste som finns och det enda äkta som finns, vetskapen om att vi är olika på grund av att vi måste vara det, det är det mest grundläggande för att lyckas ta oss framåt.

Så frågan som jag fortsätter att fundera på är: Hur fan lyckas vi ändå fortfarande inte se det. Vem är det som håller i skygglapparna?

Jag fortsätter äta min medicin, för att fungera som dom vill, jag äter min medicin för att vara lite lugn och glad för att dom vill. Jag blir dyr annars. Kanske måste ha vård annars. Kanske inte kan ta hand om barnen annars. Jag äter mina tabletter för att jag vill och behöver fungera i det samhälle som jag trott var det enda rätta. Jag vet bättre nu, men för att ta mig dit jag vill behöver jag spela med ett tag till. Jag fortsätter drömma om ett samhälle där jag inte behöver tänka på om mina barn ska behöva äta medicin för att få vara med. Jag drömmer om en värld där mina barn blir synliga för de dom är och inte för hur de lättast ska passa in och följa efter. Jag drömmer om energi och styrka för att orka ge dom allt de dom behöver för att visa dom det äkta och verkliga i livet. 

Josefin Ringbom 30 aug 2016

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s