Ibland händer livet brukar jag säga. Det är ofta då som det är tyst från mig en tid. Det blir radioskugga, tystnad, en dimma lägger sig framför ögonen och livet blir lite disigt. Det händer gärna efter en tid av skärpa, stark energi och total fokus. Kanske är det kraschen som hör till vid varje tillfälle när energin stegrat för högt för snabbt. Kanske är det något annat. Kanske är kraschen priset för energin. Men allt för ofta tycker jag kraschen skapas av tröttheten av att kämpa för att få vara jag. 

Jag slås fortfarande av det oförstående jag möter vareviga dag. Mycket av min vakna tid går åt att argumentera eller försvara mina ståndpunkter i kampen att få vara precis som jag vill och behöver vara. När energin är som starkast och jag vill lägga all min fokus på det som jag tycker är viktigt, märker jag hur mycket energi som tas därifrån för att argumentera om varför jag vill göra på det sättet. Det leder ofta till att mindre blir gjort eftersom tilliten från andra inte finns där. Det leder i sin tur till att tröttheten kommer tillbaka snabbare och kraschen närmar sig, känslan av att vara lite dum i huvudet återskapas inom mig och ja, sen är det ett faktum. Kraschen kommer och omgivningen får rätt, jag hade fel.

Jag är så innerligt trött på att vara stark och snäll. Jag förklarar, jag berättar, jag är mjuk och ödmjuk mot min omgivning. Jag öppnar upp och berättar, Jag bär och lyfter upp. I slutändan för att själv  försvinna och bli till damm i ett hörn. För jag orkar, jag är stark, starkare, jag är uthålligare, jag är faktiskt rätt grym på att slita och lyfta fram andra. Men ingen bär mig, ingen lyfter mig upp när jag ramlar ner. Ingen säger till mig att, vet du va, du är trött, jag ser det, vila nu, jag tar det här, jag bär en stund nu.

Kraschen. Jag vet hur den funkar, jag vet när en krasch är nära, jag vet till och med hur jag ska undvika den, men jag förmår mig inte att göra något åt den förrän den är där. Jag kan inte krascha, jag har inte tid att krascha nu, inte råd att krascha nu, jag kraschar inte nu.

Idag är jag stark. Kaffe, piller och utsövd sitter jag med en hoppfullhet i mitt hjärta.

Men vid 16- tiden idag kommer jag att ångra att jag inte sovit middag, jag kommer ångra att jag gjorde för mycket för snabbt på förmiddagen, jag kommer ångra att jag inte tar det lite mer varsamt. Jag har inte råd att ta det varsamt, men min själ har inte råd att inte ta det varsamt. Vid 16 tiden kommer jag krascha, som jag gör varje dag om jag inte tar det varsamt nu.

En dag kanske jag kraschar innan jag hunnit bli hoppfull. Men inte idag. Idag kraschar jag inte. Idag är jag hoppfull om att jag kan ta mig framåt till en plats där en krasch inte är inräknat i min vardag. Idag är jag hoppfull om att någon lyfter mig när jag behöver blir lyft. Idag är jag hoppfull om att endag kommer jag slippa förklara. En dag.

Jag hoppas bara den dagen kommer före kraschen som inte går att kaffe-piller-sova sig ur.

Josefin Ringbom 5 oktober 2016

En tanke på “När det snurrar extra fort… och sen… tomt…

  1. Igenkänningen är total. Jag är full av tacksamhet över hur du sätter ord på sakernas tillstånd. Och känner av hoppfullheten, jag med. Ett annat läge måste vara möjligt. Där vi inte behöver slita med omgivningen hela tiden, utöver det vi fått på given. Kram och tack.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s