Jag minns när jag hade ett besök av tillståndsmyndigheten för alkohol på min krog som jag drev på den tiden. Det var andra året och jag levde tätt med mina nerver som fiende. 

Som många vet kommer ofta tillsynsfolk icke anmälda och bara det är i säg en tortyr för en nervös själ som min. 

Efter tillsynen som gick alldeles utmärkt som den skulle så var mina nerver utanpå kroppen, jag visste inte vart jag skulle ta ut min adrenalin som jag byggt upp.

En kropp redo för kamp med livet som insats men ingen fight. Det är så kroppen reagerar ju, helt logiskt. Min kropp regerar kanske extra starkt och i denna stund är kroppen ett skakande vidunder som måste få utlopp för den stress som kroppen nu tagit in. 

I den stunden vände jag mig till min extra bror, Daniel. En bror som varit där sedan jag sprang runt och skrek högst av alla och käka kaviar på tub. Han, stor som det trygga täcket om natten, där med sin stabila person och mage:) Han sa till mig när han såg mig -kom hit, slå bara, allt du kan. Jag knöt mina nävar och matade ut min kamplust rakt i magen på honom och efter en minut var jag lugn och han fortfarande obrydd över mina mesiga slag. 

Han mötte mig där, han visste vad jag behövde. 

Nu, tusen år senare hade jag möte med regionen ang vatten och avlopp. Det kryper i hela mig när jag måste prata med myndigheter, jag har inte alla svar på varför jag är så rädd. En del är att verka osmart. Eftersom jag inte lyssnar så bra när det är både ointressant och komplicerat. 
Kvinnan som mötte mig där, så snäll och trevlig. En människa. Jag sa att jag måste nu ta upp mina papper, pennor och prylar för att skriva, rita och göra det jag måste för att informationen ska fastna. 

Hon frågade hur jag bäst tar in information, vill jag att hon ska prata eller rita?  Förbluffad över det som händer säger jag att jag gärna vill att hon ritar. Jag förstår bättre då. 

Efter mötet kommer det fram att hon varit på min föreläsning om min adhd, att hon har en person i sin närhet med diagnos. Hon har erfarenhet. 

Jag är fortfarande upprymd över att för första gången blivit respekterad och tillfrågad om hur jag vill ha det för att det ska gå smidigast för mig och därmed alla andra. Det är ett möte jag aldrig kommer glömma. 

Det är sorgligt att det tog 36 år av mitt liv att få ett sånt bemötande, att det inte är en självklarhet idag att vi är olika hur vi tar in information och hur vi lyssnar bäst. Det var så enkelt, hon frågade, jag svarade, vi hade möte, en del fastnade. Mer än jag kunde hoppats på. 

Jag blev bemött häromdagen, det är stort, jag önskar alla blir bemötta, hörda och lyssnade på. Vilken personlighetstyp du än må tillhöra. 

Tack Gunilla för bemötandet. 

Josefin Ringbom 2016 12 06 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s