Jag höll en föreläsning för ett par veckor sedan i Visby. Där pratade jag om min resa och mina tankar kring livet med Adhd som vuxen. Det var en fullsatt lokal med människor av alla underbara sorter. Att få föreläsa om Adhd och livet är det viktigaste och roligaste jag vet. En oerhörd tacksamhet finns inom mig att människor är villiga och redo att lyssna. Det hjälper oss alla i varje ord som skrivs, sägs och som handlar om oss människor och hur vi mår och hur vi är. Hur olika vi är och hur viktigt det är att vi får fortsätta vara just det, olika. 

Jag började min föreläsning med en återblick av ett samtal jag haft med en vän. Och det vill jag även dela med mig här i bloggen idag.

Min vän ringde till mig för råd och stöd, han ville ha hjälp att reda ut lite saker. Sortera i huvudet, i alla tankar som snurrar där. Hans liv har varit stökigt. Driftigt men stökigt. En relativt vanlig kombo tänker jag när det handlar om Adhd. Han har följt min blogg och kände att nu var det dags att gräva lite djupare för att se om hans tankar kunde vara rimliga, att han skulle ha Adhd.

Vi pratade länge om hela livet och jag berättade om mina tankar kring det han sa. Efter en stund så sa han att han kände igen sig i allt, utom en sak. Det här med att vara känslostyrd kunde han inte riktigt ta till sig. Njä.. Jag är inte så känslig sa han. Han kunde inte relatera till det jag sagt om att ha ett väldigt starkt känsloregister.

Själv lever jag i en ide om att Adhd skulle kunna liknas med att leva i en konstant känslomässig överdos, så hans tankar om att vara ganska sval och inte speciellt känslig gav mig en liten tanke.

Vi hade tidigare pratat lite om barndomen och jag frågade honom igen om hans skoltid i låg- och mellanstadiet. Han bråkade och störde mycket i skolan och var en klassisk adhd-unge, en sån som man pratar om på rasterna i lärarrummet. En sån som alla fördomar kring Adhd är byggd på.

Hur som helst så frågade jag varför han hamnade i bråk så mycket, han förstod väl att det var fel? Jo sa han. Det visste han. Men han kunde inte stå och titta på när andra blev mobbade och utsatta på skolan, så han backade upp och bråkade för dom som inte kunde eller vågade själva. Han kunde inte bara stå och titta på.

Jaha sa jag. För mig det låter ungefär som någon som har ett extremt starkt känsloregister, till och med så starkt att man i stunden skiter i allt förnuft och konsekvens-tänk och agerar, för att det är det enda rätta just då.

Det blev tyst i telefonen…

Efter en liten paus svarade han, -jo, det förstås.

Sen ramlade poletterna ner, en efter en.

Min vän samlade sig lite och insåg att han skulle behöva omvärdera stora delar av sitt liv, känslomässigt överdoserad hade han ju gått genom livet och nu började han förstå hur och varför.

Jag ska berätta för er vad som händer med ett barn som lever med ett så starkt känsloregister och inte blir bemött, vare sig hemma eller i skolan. Det barnet går sönder. Bit för bit trasas insidan sönder tills bara små fragment av det som en gång var en fulländad känslostorm finns kvar. Men, ett barn kan anpassa sig nästan hur mycket som helst, det är en god egenskap. Om det inte innebär att bygga den högsta muren av den tyngsta bly för att hålla den sköra lilla människan hel där bakom. Det håller länge, för många kan det hålla många många år. För mig höll den 35 år. För min vän höll den ännu lite längre.

Men när muren rasar så finns det där bakom fortfarande en liten liten känslomässigt överdoserad unge som bara vill älska och bli älskad. En väldigt trasig unge. När muren rasar kan det lätt kännas som att livet du levt, var ett skådespel, men ingen orkar spela teater hela livet.

Men där bakom den rasade muren, finns även hoppet, framtiden, och en möjlighet att ta tillbaka sig själv och för varje dag plocka bort resterna av muren som fallit och bygga en hel människa igen.

Min vän la på luren och berättade att han skulle ringa till vårdcentralen. För att få en tid och i slutändan förhoppningsvis även en utredning.

Jag hoppas han inte behöver vänta så länge. Vi har inte råd att låta människor leva anpassade tills inget finns kvar av dom själva. Det tar sönder oss, varje dag går någon sönder. Och varje dag är det någon som har nått gränsen där inget mer finns att laga. Den dagen är det försent och vi förlorade. För varje person som blir bemött och får stöd i sitt psykiska välmående så vinner vi. Vi vinner inte bara känslomässigt, vi vinner kärleksfulla familjer, vi vinner trygga barn, vi vinner uppfinnare, vi vinner jordens överlevnad,vi vinner ekonomiskt, vi vinner framtiden, vi vinner hoppet.

Vi vinner.

Adhd: En känslomässig överdos.

Josefin Ringbom 2017-02-21

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s