8 år gammal sitter en flicka livrädd och nervös i en tandläkarstol ute på landet på Gotland. Hon är den envisaste av dom alla, hatar att borsta tänderna på kommando, hatar det mesta på kommando. Bredvid henne sitter hennes mamma och önskar nog att det ska gå bra den här gången. Tandläkaren, en man i vita kläder som sig bör, lutar sig över flickan och ber henne gapa. 

IMG_1116

Hon vill inte. Hon är så rädd. Rädd för den där doften, rädd för att det ska göra ont, rädd för att hon inte förstår sig på den här situationen. Han ber henne igen  och hon ga

par motvilligt, han stoppar in fingrarna i munnen och hon gör det som vilken trängt djur som helst skulle göra, hon biter honom. Hon biter honom hårt i fingret och han ber henne dra åt helvete. Tandläkaren ber flickan med det toviga håret, 8 år gammal att dra åt helvete. Jag önskar jag kunde åka tillbaka dit och skrika tillbaka till honom att där satte han ett spår som aldrig skulle försvinna. Jag önskar jag kunde åka tillbaka och säga till min mamma att snälla, kämpa vidare, det blir bra, hon kommer bli en god person. Jag
skulle vilja säga till mamman att jag förstår att du är less på tjatet om tandborsten, men håll ut, försök få flickan att se helheten, låt henne borsta tänderna en annan tid på dagen, låt henne borsta på sina villkor. Det kanske inte blir som du planerat eller som samhället bestämt, men hon kanske borstar sina tänder ibland istället för nästan aldrig. Det kanske kunde blivit en rutin, men jag förstår att du inte orkade varje dag. 

När min läkare frågade mig 35 år gammal om jag hade problem med hygienen, under min adhd utredning, då skrattade min mamma lite som om det det var det konstigaste hon hade hört. Jag däremot, slappnade av i hela kroppen och tänkte, herregud, finns det ett svar på min otroliga motvillighet att göra rutinmässiga saker som att borsta tänderna, jag trodde att jag var ensam i världen om att ha en enorm utmaning att ta mig in i badrummet vareviga kväll och stå där i hela två minuter och borsta. Mina tänder är kvar i min mun och ja jag borstar dom, jag tvättar händerna och jag duschar, precis som jag vet att jag ska göra. Men jag gör det motvilligt, jag ser gärna att jag tränar varannan dag så jag naturligt kommer in i duschen varannan dag. Jag börjar planera tandborstning ett par timmar innan jag ska gå och lägga mig, och har en stor önskan om när det ska komma fram att man kan borsta tänderna mitt på dagen istället, när man är pigg och klar i huvudet, eller när man får lust och känner sig kapabel.

När vatten nuddar mina händer på ett oplanerat sätt, exempel när jag ska ta ur saker ur diskmaskinen som fortfarande är sådär lite fuktiga och någon droppen rör mig blir jag arg, stressad till och med. Det är en märklig känsla att vara så känslig för beröring att till och med rent vatten stör mig, jag torkar snabbt av händerna och tar ännu mer försiktigt i sakerna efteråt. Jag blir arg på vinden när det blåser för hårt, den stör mina tankar, jag blir frustrerad på solen i ögonen när det strålar vackert, den gör mig distraherad. Jag spolar i toaletten och kranen och håller samtidigt för öronen på morgon och kväll för det gör ont det där ljudet. När barnen skrattar för högt så skär det i mina öron och jag skrattar inte. Det gör ont. Det gör ont att något som är vackert gör ont.

Och ja, jag hör till dom som blivit diagnostiserad med Adhd plus annat. Jag hör till dom personer som inte klarat av mitt liv på det sätt det är tänkt, på grund av att jag har ett gäng bokstäver med mig. Det är svårt ganska ofta, lite lättare nu. Men jag har framförallt en personlighet som med alla små och stora bokstäver är jag. Bara jag. Det finns dom som säger att alla har en släng av ADHD. Jag brukar tänka att det är ju självklart att vi alla har olika typer av personligheter som kan liknas med att ha Adhd, Autism eller annan valfri diagnos. Men att ha en släng av något, eller att säga att alla har ju Adhd nu för tiden, det är en märklig sak att säga eller önska. Jag brukar säga att om ditt liv som du lever som i samhällets ögon bör fungera och inte gör det, då kanske du ska ta kontakt med vården och prata om det, eller är det bara är så att du är kreativ, snabbtänkt eller rastlös. Det är de delar man lyfter upp när man pratar om diagnosen över lag och det gör mig ont när någon säger att alla har Adhd, eller alla har en släng av… Det gör mig ont för det innebär att jag blir förminskad, att jag då kanske ändå borde skärpa till mig och göra det jag ska enligt boken. Det är bara det som är problemet, att jag kan inte. Jag kan inte hur mycket jag än kämpar, anpassar mig, försöker komma ihåg namn, försöker komma i tid, försöker värdera pengar rätt, försöker vara som samhället vill att jag ska vara. Jag kämpar vidare, det gör jag, vareviga dag. Jag ställer 10 alarm men vaknar ändå inte utan att barnen väcker mig. Jag vill komma i tid till alla möten men väntar ändå in i det sista på att det nästan ska bli försent för att få upp någon typ av motor som endast startas av panik, stress eller ångest. Vill man ha en släng av det? Varsågod, välkommen in. Jag skulle gärna ha en släng av vad man skulle kunna kalla normen, men bara lite. För min hjärna vill jag ha kvar, den kanske är min vinstlott i botten under alla nitlotter jag drog i livets lotteri.

 

Josefin Ringbom 4 oktober 2017.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s