Det finns få saker jag kämpar med så mycket som tid. Tid är så mycket mer komplext för mig än en hänvisning av när. Tid är för mig ett ogreppbart ord, det är för mig abstrakt som ett konstverk av Pollock. Jag har få saker jag kämpar med så mycket som begreppet tid. 

Jag läste ett av de miljarder citat som florerar i våra sociala medier, att komma i tid kräver ingen utbildning. Jag håller med, det kräver ingen utbildning. För mig kräver det en känsla av liv och död, det krävs kris. 

Jag vaknar varje morgon, måndag till fredag med krisperspektivet på, en smått oroande panikkänsla översköljer mig när jag bereder mig på att mina barn ska vara på förskolan exakt samma tid varje dag. Inte lite efter… Ett knasigt val kanske av en med problematisk relation till tid? Men nej, det är ett sätt att lyckas ta familjen från ett steg till ett annat, då krävs det samma samma varje dag. Förskolan är närmast hotfull för mig när det kommer till att vara i tid, pedagogerna är så snälla såklart, men inom mig känner jag en sån rädsla för att bli dömd, få skäll, göra fel, vara en dålig mamma osv. Det är inte alls så jag vill känna inför det men tyvärr funkar det bra, antar att det är för att det är det enda som gör att vi oftast kommer i tid. 

När sedan barnen är lämnade på förskola tar mitt liv en vändning mot det som är på mitt ansvar, att vara i tid till olika möten, klara av uppgifter inför deadline etc. Här är tiden min största fiende och min främsta egenskap. 

Det är sedan jag börjat förstå min personlighet som jag också förstått att jag helt saknar uppfattning om tid. Jag vet exempelvis teoretiskt att det tar knappt 20 minuter att köra till ett av mina jobb, men varje dag känner jag att det ska ta 15 och jag åker 10 minuter innan jag ska vara där. Orimligt, japp. Det är orimligt, jag kommer aldrig i tid till det jobbet. Jag ska berätta varför de fem minuterna blir tio. Jag är nämligen inte orolig för dömande på mitt jobb, jag är en felfri felaktig individ som kämpar, det respekteras på min arbetsplats. Det gör att jag också är snällare mot mig själv, jag vet att jag är ok även när jag är sen, jag är trygg. Men det mest intressanta jag lärt mig är hur min motor funkar. 

Som många med adhd har jag svårt att byta fokus, gå från en aktivitet till en annan, jag har också en motor som helt sonika slutar fungera utan press. När klockan närmar sig att jag ska sitta i bilen är det som att jag knappt kan röra mig, som att kroppen sitter av tiden och väntar på krisen. När jag är helt medveten om att nu måste jag sitta i bilen, då ställer jag mig upp och sen slår motorn från 0-100 på en sekund. Jag tar på mig skorna och sen… borstar jag tänderna, lägger in tvätten, sorterar soporna, vattnar blommor, viker kläder, skriver lappar, planerar organisera, spelar saxofon, allt som upptar mitt synfält helt enkelt, det gör jag på väg mot bilen, en tidsoptimist utan dess like. När jag vet att jag är försenad mer än 5 minuter får jag ångest, känner mig usel, frågar vad fan det är för fel på mig. Då åker jag…

Åh andra sidan har jag avklarat orimligt mycket på kort tid för att jag hade en motor. Så kan jag så passar jag på, följer med i effektivitetsflödet och hoppas jag inte blir dömd och illa omtyckt. Sen läser jag en text på sociala medier om att ”komma i tid” kräver ingen utbildning… nej, jag håller med. Det krävs kris, timstockar, ångest, dåligt samvete. Jag vet ingen i min närhet som mår så dåligt över tid som jag, ironin att jag är den som har mest problem med den gör mig ont. 

Det som ändå gör mig mest ont är oförståelsen, den förkrossande känslan att bli dömd jämt och ständigt utan intresse för grunden till varför man är sen. I skolan skäller man på barn som kommer sent, på jobbet blir man frustrerad på sina kollegor bakom deras ryggar, man blir dömd som oansvarig, slarvig och ouppfostrad. 
Det är märkligt för mig att vi skäller på varandra, när vi vet så mycket om hur skäll gör saker värre, aldrig bättre. Och om den som skäller eller moraliserar över en annans brister skulle veta att det som gör att man kommer i tid, är rädsla. Att få respekt genom rädsla är inget att bli prisad för, men det är förståelse, stöd och acceptans, att vara där för den som kämpar, ta reda på varför, hur och vad en kan göra för att hjälpa till. Det är något att prisas för! 

Så, som slut på detta inlägg vill jag tacka en person som har gett mig mycket av sin förståelse och sin acceptans så att jag får vara som jag är och kämpa på som jag gör, men aldrig känna mig avvisad! Tack Marre för det! 

Josefin Ringbom 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s