Ibland så funderar jag på om jag verkligen behöver prata om ADHD som jag gör, behövs verkligen mina ord i ett sådant välinformerat samhälle som vi lever i idag? Ibland tänker jag att jag kanske ska sluta skriva och prata så mycket om det, det är ju inget konstigt för mig att jag är som jag är. Men varje gång, så tar det någon sekund och så förstår jag att det är det absolut viktigaste jag har att göra. Det här är som Nalle Phu skulle sagt, NÅGOT VIKTIGT ATT FÅ GJORT. 

– Stämpla inte ditt barn, det kan aldrig vara bra…

– Nej, det där är bara en fas… 

Det är inget fel på dina barn, så är alla ungar, barn är barn…

– Bara för att du har ADHD så har inte barnen det… 

– Alla får ju diagnoser nu för tiden…

– Det är bara dålig uppfostran…

– mitt barn är också dramatisk ibland, inte tror jag att hen har Adhd för det…

Varje gång jag nämner att jag vill att de som är i mina barns omgivning, de som ska stötta dom i livet, ska vara medvetna om mina tankar om diagnos hos någon av dom så får jag höra meningar som ovan.

I varje person som uttrycker sig som ovan så finns beviset på varför jag behöver fortsätta. Om inte för min skull så för mina barns skull, om inte för deras skulle så för alla andra barns skull, om inte för deras, så för deras föräldrars skull. I varje mening ovan finns okunskap och i en del fall ointresse av att veta mer, lyssna mer och vilja förstå mer.

När en person säger till mig att det ”inte är något fel på mina barn” så kan jag känna en sån otrolig frustration, en vilja att sätta den personen ner och ta ett djupt andetag och säga, ok, nu tar vi det här, ett steg i taget.

1 Jag vet att det inte är något fel på mitt barn, jag vet också att det inte är något fel på mig, men du som säger det har just sagt att det är något fel på den som har Adhd, att det är något fel på mig. Men det är inget fel på mig, det är heller inget fel på mitt barn. Det enda som är fel att uppfattningen om att diagnosen ADHD skulle vara ett ”fel” Låt oss se det som en personlighetstyp istället. I många fall en väldigt bra typ, och om samhället sköter den rätt, en rätt fantastisk typ.

2. Jag ”stämplar” inte mitt eller något annat barn till ett liv som outsider, till en person som kommer missuppfattas, bli utstött eller till att få problem i skolan. Det är precis tvärtom. Jag berättar för mitt barns omgivning om mina tankar så att samma omgivning ska få en chans att se det jag ser, få en chans att stötta min unge redan från början. Jag ger mina barns omgivning ledtrådar så de ska kunna ge mina barn det bästa de kan, jag gör så att mina barn redan tidigt kan få en grund att stå på som gör att de inte någonsin blir ”stämplade” av samhället. Det är stor skillnad. Så, jo jag ser mina barn, jag ser varenda molekyl, hur deras känslor tar, var deras känslor tar, jag ser dom rakt igenom och vet exakt vad som händer där inne. Om jag inte ser det och tar mitt ansvar och sätter namn på det jag ser, då blundar jag, och är med och skapar det som sedan samhället ska stämpla och ta sönder.

3. Alla får diagnoser nu för tiden, jo många får det, det är jättebra och jätteviktigt. Om tillräckligt många får diagnosen så kan samhället ta tillfället i akt och stryka diagnoser som ex Adhd, Add, Asperger och Autism och helt enkelt göra ett samhälle som är anpassat efter individen. Om inte alla så skulle iaf en extremt stor del av oss inte behöva äta olika, för samhället kostsamma, piller och behöva inte mängder av timmar inom vården, för att klara av det samhälle vi lever i idag. Så om inte för individernas skull så för att herregud vad samhället skulle tjäna pengar på att anpassa sig efter oss människor istället för tvärtom.

4. Adhd är 80% ärftligt. Tänker inte bemöda mig att förklara närmare varför jag tänker på diagnoser när det gäller mina egna barn. Det är en ganska rimlig sak att beakta för mig.

Ibland tänker jag att nu ska jag sluta tjata om det här, att vi är olika, att olika behövs, att vi alla har syften, att samhället är en av grunderna i hur vi delat upp människor i diagnoser, icke bekväma människor, personer som ska anpassas lite extra. Sen går jag ut genom dörren och möter verkligheten och ändrar mig snabbt. Det finns NÅGOT VIKIGT ATT FÅ GJORT här. Det finns en hel värld av barn och föräldrar som varje dag kämpar med att bara få vara en del, en självklar del av resten. Jag har mycket att göra och jag ska inte tänka mer på att sluta nu, jag lovar…

Josefin Ringbom 2017 11 25

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s