Jag befinner mig långt hemifrån nu. På en plats på andra sidan jorden sitter jag och kisar ut mot ett poolområde med palmer höga som skyskrapor, jag är i en miljö få förunnat. Jag är på semester med min lilla familj, ett äventyr på sex veckor i Thailand. Ett drömresmål för många, ett paradis för andra, ett extremt stort test i att möta allt jag är rädd för, för mig.

Flygresan hit var det första testet, flygresan hem kommer bli det sista.. Mitt behov av trygghet, kontroll och lugna miljöer där jag känner allt, är bortryckt och jag vet att mina behov är av helt annan art än vad min vilja valt just nu.

Först natten somnade alla tidigt, själv upplevde jag min första starka stressreaktion av de fyrverkerier som smällde av utanför vårt rum, det enda jag ber om varje kväll när jag är ute o reser är att det inte ska smälla högt eller åska, inget som påminner mig om smällarna för 16 år sedan. Andra natten var det tyst, tills himlen lystes upp av blixtar och nästa reaktion kommer. Den här känslan jag har av att veta att när det blir mörkt blir jag rädd, den är brutal för mig.

Jag har tidigare skrivit om att jag är rädd för nästan allt, men det finns några saker som jag helt utan undantag är mest rädd för, höga ljud av smällar, vågor, och rädslan för att vara rädd.

Så, jag åker till Thailand med min familj, för det önskar jag mest av allt, att få ge mina barn ett sommarlov med sina båda föräldrar, något de aldrig fått med oss som jobbar mycket på sommarsäsong på Gotland. Nu ska de få sommarlov, med oss närvarande.

Min egen resa är dock en helt annan, min resa är balansen mellan att vilja bo nära stranden men vara livrädd för vad vatten kan göra, min resa är att vilja sitta och se ut över natten med min sambo när barnen har somnat, men med behovet av att somna tidigt för att inte vara för rädd för länge och inte sova alls. Min resa är att våga göra det jag vill när behoven ofta är det motsatta.

För 16 år sedan så mötte jag min posttraumatiska stress och i kombon med min diagnos har den nu tagit mig till ett land där mycket ser likadant ut som där jag höll på att bli sprängd i luften, alla mina sinnen kämpar för att komma tillbaka till sin trygga sfär hemma. Men min vilja ska nu få kämpa ännu hårdare, min resa hoppas jag ska vara den viktigaste av alla, en som kanske får behoven att ändras och att få bo nära stranden med natthimlen som granne och festliga fyrverkerier ska bli som för en annan, ett paradis, ett drömresmål, en fantastisk resa få förunnat.

/ Josefin Ringbom Surin / /Phuket 20180107

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s