4 år och framtiden är där, där framför fötterna ligger hela världen och väntar på att du ska kliva med dina små steg framåt och göra världen till din egen. Men det kommer finnas mycket skit på vägen, många hinder ska du ta dig över. En del som du inte kan rå på, en del som du själv kommer skapa. Det som du inte kan rå dig på, är det jag är mest orolig över. Det som du inte kan rå på som även kan vara det som formar dig. Min unge, 4 år och helt perfekt. Det känns som det är nu det avgörs om du kommer få möjlighet att känna dig hel och bra eller om du ska bli en av de som får kämpa för att hålla ditt fort, kämpa för att inte gå sönder, kämpa för att bli sedd och hörd för den perfekta lilla varelse du faktiskt är. Med eller utan bokstäver.

Det är 4 årskontroll och jag tar dit mina ungar, en och en. De får en timme var och det är superspännande. För både mig och mina barn. Jag är spänd på att se hur de kommer ta sig an den unge som är mest lik mig i sin personlighet. Det barn som när det ska presteras inför någon ny person blir blyg, slutar prata och klamrar sig fast i mina kläder med all sin kraft. Som att prestationen att göra saker inför en ny person har allt gemensamt med trauma, även den enklaste sak som att rita en gubbe eller räkna till 4. Sköterskan påpekar att barnet inte pratar helt rent… Jag går sönder inombords, det här är ett barn som pratar överdrivet rent, med ord som knappt jag själv använder. Det här är barnet som jag brukar undra över, om han egentligen är fem eller sex år. Men som i den här situationen degraderar till en 2 åring. Efter en stund så känner jag sköterskans frustrationen över hans vägran att rita en gubbe, sköterskan är inte med på att det är alldeles för enkelt och därmed väldigt trist att rita en gubbe, min unge ritar piratskepp istället, gör allt annat i rummet utom att rita just en gubbe.

Men till slut ritar han en gubbe när vi ber snällt, – kan du inte bara rita en gubbe också… ok. Han är oförstående till vikten av att vi så gärna vill ha just en gubbe, vilket ju är helt förståligt.

När han räknat till 24 av bara farten och gjort allt sköterskan vill så blir han godkänd. Godkänd.

Min andra unge sitter stilla, ritar en gubbe, nämner färger i rätt ordning och kan räkna till 4 och mer därtill. Han gör allt med fokus, lugn och en oerhörd stolthet. Han lyser i sin lilla själ över att klara allt hon ber om. Sköterskan säger, -de är ganska olika dina barn… med en märklig och osoft ton i rösten. -Jo, säger jag, det kan man säga.

Vi går hem, allt är helt ok, mina barn är ”godkända”, men jag kan inte låta bli att känna av den lilla extra vänlighet som råder när min ”lydiga” unge gör ”rätt”

Det slår mig, att nu är det dags snart. Snart kanske jag behöver slåss för att mitt barn ska få det stöd han behöver för att få vara precis som han är. Perfekt. Det slår mig att snart kommer de som möter honom i skola, omgivning och familj kunna bestämma om han ska få det lätt eller svårt. Ska han få en möjlighet att bli en smart person i klassen, eller en stökig och jobbig. Ska han slåss på rasten när han inte kan hålla sin rastlöshet och starka känslor för orättvisor inombords, eller ska han bli bemött av en som förstår, en som vet hur man handskas med flera typer av individer, någon som hajar att ingen är den andra lik. Någon som ser att inget facit till människan finns.

Skolan är snart här, tiden går fort och idag njuter jag av varje sekund av tiden på förskolan, där de ser mina ungar. Att jag redan när vi började där förberedde pedagoger på att här kan det finnas en person som ni kanske behöver stötta på andra sätt, är det bästa jag gjort, även då människor omkring mig är snabba på att säga åt mig att inte stämpla mitt barn. Något jag varje dag förbannar dem för. Jag vill ge mina barn de förutsättningar de har rätt till. Idag i vårt samhälle är några bokstäver ett sätt att komma dit, min unge kanske inte kommer få några bokstäver, och om de inte kommer några, då är det ganska stor risk att det är just för att jag gav honom dom innan någon annan gjorde det och problemen redan blivit mycket större.

Alla barn har rätt till stöd i skolan, vem dom än är. Att jag redan nu vill se till att mina ungar får det stödet, är ett sätt att göra gott för dom, för deras kommande år i skolan, för ett samhälle som kanske i längden inte behöver lägga mer resurser senare på just de här ungarna. För allt handlar om dom små, dom små som växer upp i en tid när vi vet bättre, kan bättre, en tid där inga ursäkter längre finns för att inte göra det bästa för dom små. Dom små, som är det största vi har.

Josefin Ringbom 27 juni 2018

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s