Hudlös kan jag känna var mitt barns kluckande skratt kommer ifrån. Skitstark skyddar jag mitt barn från att någon ska ta kluckandet ifrån honom.

Jag har blivit med bok. I två år känns det som jag har varit gravid och nu, på fredag kommer den lilla skapelsen ligga tryggt i min hand. Jag är så glad, nervös, stolt och rädd. Boken heter Morfarn som aldrig blev stor. Eller: Min morfar har ADHD.

Den är skapad för våra små. Den är skapad för att dom stora ska förstå dom små och dom små ska lära dom stora hur det är att vara för alltid liten. Jag har som sagt i två år suttit och grämt mig, vänt och vridit, slängt och börjat om. Boken som jag skapat, skrivit och illustrerat kommer strax att finnas och det är väldigt stort för mig. På väldigt många sätt.

I vår omgivning är det svårt att hitta bra ord för att förklara en stigmatiserad diagnos som ADHD. Är du 4 år så finns knappast några ord som inte är fokuserade på ett stökigt och jobbigt barn. Jag vill ändra på det. Det finns många stökiga barn, det finns många rörliga barn. Men det finns också många tysta barn, barn som är nervösa, blyga, rädda, rädda för att synas, rädda för att göra sig stökiga. Jag var ett sånt. Ett osynligt barn som skrek inombords utan att ha någon aning om hur jag skulle få ur mig något. Det finns också många stökiga vuxna, jag är en sån. Min pappa är en sån.

Så jag skrev en bok om min stökiga pappa. Min stökiga, jätteglada, röriga, roliga, ledsna, knasiga och väldigt väldigt snälla pappa. På fredag finns boken i handeln och jag kommer stå som fastnaglad i golvet och bläddra i den för att se hur skapelsen blev i tryck. Jag är minst lika nervös som är barnen föddes. Jag är nervös för att det är ord, ord som är så mäktiga. Ord som jag skapat för att förändra något, det är stort för mig. Jag är lika rädd som stolt.

Jag har en stark känsla inom mig när det gäller våra små, de är till slut de som kommer göra skillnaden om ett antal år. Jag tror att mycket av det vi vill förändra är möjligt om vi lägger fokuset på våra små redan nu och inte sen. Innan de blir stökiga och bråkiga eller osynliga och rädda. Tänk om vi kan börja prata om våra personlighetstyper redan innan vi behöver göra det för att rädda någon. Någonstans handlar det om detta tänker jag. Att förebygger vi problemen så kanske vi kan minska dom och slippa lägga så mycket kraft och resurser på något som aldrig kanske behövde ske.

Ödmjuk sitter ja och väntar på nedkomsten och jag hoppas den här nedkomsten gör skillnad. Till skillnad från att jag skaffade barn för min egen skull så är denna nedkomst helt och hållet till alla som behöver den.

Josefin Ringbom 2018 11 19

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s