Ett år har snart gått till ända och det har varit ett år av stora känslostormar, inte bara hos mig utan för en gång skull i hela världen. Det känns som året 2018 blev ett år då många visade sina mångfacetterade personligheter. Sverige har brunnit, inom politiken och bokstavligt. Metoo har visat oss många sanningar en hel del helst skulle ha gömt för alltid.

I ett lite mindre perspektiv, inne i mitt huvud, här har det också varit mer stökigt än vanligt. Djupa dalar och inte några större höjder alls på topparna, depression har hälsat på och varit en mer eller mindre skitjobbig gäst. Mina tankar och känslor har varit märkta av detta mörker under en lång tid, mina tankar har vilat hos de som inte längre finns med oss, de som valt att gå vidare. Det händer i min vardag och i din vardag. Människor går sönder och väljer att gå dit där vila och lugn råder, en plats dit vi som är kvar inte når och lämnar oss med ett djupt sår som aldrig någonsin läker. Det är många som blir berörda när en person lämnar, om möjligt än mer berörda när personen tagit beslutet själv att lämna.

Året har gjort mig skör och än mer hudlös än innan, jag trivs i melankolin men inte i sorgen och maktlösheten. Jag har själv funderat kring det faktum att jag inte kan vila mitt huvud men att i döden skulle jag det. Få vila. Däremot vill jag inte vara någon annanstans än här. Jag älskar tanken på att leva, att en dag blir jag kanske pigg igen, en dag kanske jag hittar ett sätt att vila mitt huvud. Tills dess tar jag den hjälp jag kan och kommer aldrig att svika från mitt hopp att det kommer gå.

Det är tunga rader jag vet. Det är ord som så många av oss är så rädda för. Det är dock något som många av oss tänker på. De som är väldigt hudlösa och känslomässigt engagerade och som med mig har en diagnos som ADHD har ofta en kombination med depression och tankar som ovan.

Det är en kamp för många att varje dag försöka anpassa sig och vara till lags för samhällets ideal och normer. Normer som bara är ett påhitt och inget faktum, något som är socialt strukturerat och ingen egentlig regel. Det finns något som alla kan brinna för, alla kan slipa spetsen på det trubbiga spjut vi tilldelats. Det är svårt, det är svårt då det krävs en omgivning som förstår. Det är precis i dessa ord min passion och min ambition ligger och det som gör skillnad för mig när vi nu går mot ett nytt år.

Jag har under året 2018 debuterat med min första bok, en barnbok om en morfar med ADHD och under de senaste veckorna har det blivit så tydligt vad mitt uppdrag är, att göra det som jag kan för att uppmärksamma och ge den erfarenhet och kunskap vidare för ett mer givande och accepterande samhälle för oss med funktionsvariationer. Det har aldrig varit så tydligt som när en äldre dam kommer fram och ger sina komplimanger och berättar vad boken betyder för henne och för hennes barnbarn. Det är så stort för mig att kunna nå fram till de som läser min bok och de som läser den för någon liten. För i varje litet ord i den boken finns min själ och mitt försök att dra mitt strå till stacken och göra världen om än med ett ord i taget till en lite varmare, mer känslomässigt tillgänglig och accepterande värld. En värld där vi inte är rädda för att tala om det som är svårt, där det inte är uppfattningen om att de som känner mest är de svaga utan en värld där vi kan lyfta varandra och ge plats åt alla.

Med de orden hoppas jag du har haft en lugn jul med människor omkring dig som gett dig värme och omtanke och att du själv blivit sedd och sett de omkring dig.

Josefin Ringbom 2018 12 27

2 svar på “Slutord 2018

Lämna ett svar till hudlosochskitstark Avbryt svar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s