Det finns vissa tid på året som är värre än andra för mig och många andra. Nämligen loven. Alla dessa lov. Ju längre lov desto värre. Känslan att vara den enda som inte gillar lov är för mig som att hålla en mörk hemlighet om att man egentligen är en ond människa som typ hatar mänskligheten.

Jag hör hur min omgivning längtar efter sommaren, sommarlovet. Denna ljuvliga tid när en ska vara glad, snäll, avslappnad, läsa böcker, bada och sola, grilla och ta dagen som den kommer tillsammans med barn, släkt och vänner. Sen hör jag mig själv, får ångest och panik över att snart är det här, sommarlovet.

Sommaren är en av de perioder på året som jag bävar för mest. Det jag bävar för är att jag kanske inte kan låtsas vara en avslappnad soft mamma inför alla omkring mig. Jag vill så gärna vara sådär som ”dom andra” Men efter ett jullov fullt av mentalt kaos så börjar jag äntligen förstå att det är inte så att jag hatar att vara ihop med mina barn eller min familj dygnet runt eller att jag är en ond individ som bara vill jobba och prestera. Nej, det är absolut inte så. Jag har nu äntligen förstått att jag har problem med oplanerad tid, jag har problem med alla de sociala sammanhang en ska utsätta sig för, alla släktträffar, musikaftnar, spontana krogbesök med trött hjärna och ännu tröttare barn.

Vare sig det är en vanlig ledig lördag eller ett helt sommarlov så fungerar det på exakt samma sätt i mitt huvud. Problemet börjar alltid med att jag njuter av den ljuvliga stunden som infinner sig vid en lång frukost. Barnen är lugna, jag är lugn, vi är alla lika mjuka och orörda inför en ny dag. Efter en stund så vaknar min hjärna till och inser att det här kommer inte fortsätta hela dagen. Någon, antagligen jag, behöver ta tag i familjen, skapa en aktivitet och sedan genomföra den. Det är en fråga om tid hur länge barnen kommer vara lugna, någon kommer få spel om ingen tar tag i oss. Det blir oftast jag som får spel först, jag får panik över att jag inte planerat, jag vet inte vad som ska hända näst och jag behöver lugn och ro för att kunna planera min dag, vilket är för sent när jag börjat bli stressad. Jag börjar då se dagen som en transportsträcka mot att det ska bli kväll. Någonstans här går dagen från att kunna bli en trevlig rolig dag till en långdragen ångest där mer eller mindre alla omkring mig blir indragna.

Det här beror då alltså inte på att jag inte vill umgås med min familj, eller att jag vill vara ensam. Det här beror på att jag behöver veta hur dagen ska vara uppbyggd så jag redan dagen innan kan förbereda mig mentalt för hur jag ska ta vara på min energi för att den ska räcka en hel dag.

Den här situationen är en av de mest avgörande i min vardag och en sits där min omgivning kan hjälpa till att göra dagen så mycket enklare om något typ av struktur och plan finns. Jag gillar som många andra att vara spontan, men det betyder inte att jag gillar att vara oplanerad. Det verkar som många inte skiljer på dessa två saker. Att ha en plan kan vara att på söndag ska vi inte planera något och vi ska ta dagen som den kommer. Då kan jag planera själv i mitt huvud hur jag ska ta mig an den dagen. Det är det enda detta handlar om.

Att ha en plan kan vara skillnaden på om familjen ska ha en bra dag eller en dag full av frustration, passiv aggressivitet och ångest. Det är ett lätt val för mig, men omgivningen har inte alltid samma inställning. Om vi lyckades kommunicera våra små svårigheter vare sig vi har en diagnos eller inte så skulle vi kunna ha en så mycket mer fungerande vardag där vi som inte funkar, funkar hur bra som helst. Med små medel kan vi komma långt.

Josefin Ringbom 21 januari 2019

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s