Alla borde få en pensionär. Jag menar allvar. Det skulle vara en av de bästa kombinerade satsningarna som skulle göra enorm skillnad för oerhört många i dagens individualistiska samhälle. Om du mot förmodan inte alls förstår vad jag babblar om här så kommer min förklaring till varför alla borde få en pensionär.

Jag är hemma och vabbar och vissa insikter blir om än mer tydliga när ett litet barn är sjukt och en spenderar mycket tid hemma. Allt annat får vänta, men hjärnan kan ingen stänga av förstås. Den yrar på som vanligt. Jag har länge funderat på hur ensam jag känner mig och hur lite vi räcker till för varandra i familjen. Även när vi har funnit vår kärlek i livet och barn gjort sin magiska entré så räcker vi inte till. Det är inte kärlek vi saknar, men vi saknar tiden att ge den på det sätt vi ofta önskar.

Vi springer, till jobbet, till träningen, till dagis, till jobbet igen och ibland säger vi hej till varandra och planerar lite för nästa timme, dag, vecka. I vardagen hinner vi inte med så mycket mer. Jag ser hur mina barn blir större och de växer snabbt, plötsligt kan de räkna till tre på engelska, jag undrar vem som lärt dem det, inte var det jag. Jag hinner knappt se dom, de är på sitt jobb ”dagis” och jag på mitt. Inte förrän någon blir sjuk får jag chansen att se på dom en längre stund och umgås utan krav på tider att passa mm. Jag försöker forma mitt liv efter oss alla i familjen, dra ner på antalet jobb, eliminera aktiviteter som inte ger något extra. Många kvällar och helger är jag eller min sambo ensam hemma med barnen, den andra måste jobba. Det går inte ihop annars.

Jag saknar något, jag saknar någon. Jag säger ofta till min sambo när jag bråkat med barnen vid läggning eller när jag vill få tio minuter att gå ut och ta luft efter en hejdundrande lekstund och mina öron nästan faller av (är väldigt ljudkänslig),

– vi behöver en vuxen i vår familj!. Vi skulle verkligen behöva en vuxen till. Något som jag tror många med ADHD känner igen sig i.

För tro det eller ej. Jag är en mamma med issues, jag är en mamma med ADHD. Jag är ofta opedagogisk, har för kort tålamod, ryter till utan förvarning, tycker lika illa om tandborstning som barnen och har svårt att hålla rutinerna även eller kanske beroende på att jag vet vikten av dem. Jag är fullt medveten om mina brister, jag är den första att kritisera mitt mammaskap. Men jag är också väldigt insiktsfull i det här, jag vet ofta lösningen på mina problem. Frustrationen inom mig är stark på grund av just det, att jag vet vad jag behöver men inte hur jag ska få det. Jag behöver en vuxen i mitt liv.

Jag tänker på hur min bror har det, han bor med sin familj nära vår mamma och pappa. Det innebär så mycket för den lilla familjen, de har en farmor och en farfar som glatt tar den lille ett par timmar för att föräldrarna behöver handla, jobba eller hämta något med bilen. En räddare i nöden som inte kräver någon större planering. Jag tänker på all den stress de slipper utsättas för i vardagens små nycker. Jag ser det som möjligheten att leva längre, må bättre och vara en bättre förälder och partner.

Jag tänker, när slutade människan i vår del av världen ta hand om sig själv, om varandra. Varför slutade vi leva ihop och nära våra människor? Varför ville vi klara oss själva och bli sådana individualister? Idag är människor mer ledsna än någonsin, mer ensamma, mer isolerade. Varför?

Men ok, nu är det som det är, den enda vägen är fram. Det finns flera skikt av ensamma varelser på jorden och tydligt är att många som slutat jobba, pigga friska nyblivna pensionärer med ofta många år kvar att njuta av livet, inte alls gör det. Det som drev dem framåt, jobbet, uppgiften kanhända var det som höll dem just friska och pigga. När en tar bort det, vad finns kvar? Många blir ensamma och ledsna. De kanske saknar något, de kanske saknar någon!?

Jag går här och saknar någon, en extra vuxen, en person med livserfarenhet och lugn, och några lägenheter bort går kanske en annan person och samtidigt saknar en familj, någon att ta hand om, någon som får den att känna sig behövd, som ger en ett syfte. Vi går här och saknar varandra och har ingen aning om hur vi ska klara vardagen, jag med för mycket av allt och den andra med för lite. Är det inte fint så säg, det går att plocka ihop små ensamma skärvor och skapa en alldeles ny helhet.

Och när det kommer till samhällets favoritämne, pengar. Tänk på alla pengar som skulle sparas inom vården bara, alla som inte skulle söka stöd, vård och medicin för att orka leva. Tänk på alla dagar som inte behöver sjukanmälas, tänk på alla mammor och pappor som kan ta en fika och prata om annat än barnen och inte separera på grund av helt fel anledning. Listan kan göras evig men gissar att du förstår poängen.

Åh vad jag önskar mig en pensionär. Och för den kritiske, ja jag har glimten i ögat och om du mot förmodan inte tycker man ska slänga sig med att önska sig pensionärer hit och dit som om det vore en leksak så är begreppet pensionär för mig en person som gjort det den ska enligt samhället men det säger ingenting om hur mycket en har kvar att göra. En Pensionär är en person som förhoppningsvis kan ägna sig åt sin passion på heltid. En passionär!

Josefin Ringbom

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s