Jag går här och saknar någon, en extra vuxen, en person med livserfarenhet och lugn, och några lägenheter bort går kanske en annan person och samtidigt saknar en familj, någon att ta hand om, någon som får den att känna sig behövd, som ger en ett syfte. Vi går här och saknar varandra och har ingen aning om hur vi ska klara vardagen, jag med för mycket av allt och den andra med för lite. Är det inte fint så säg, det går att plocka ihop små ensamma skärvor och skapa en alldeles ny helhet.